Uppdrag: Avslutat

december 21, 2008

Det börjar bli dags att runda av som man säger. Jag har skrivit mina överlämningsrapporter, mina rekommendationer, gjort utvärderingar, packat väskan och handlat en sista julklapp att ta med mig hem. Jag har haft mina sista samtal med teamen i fält. Och nu skriver jag sista bloggen innan det är dags för en fika med kollegorna här i Kathmandu.

Likt en klysha ramlar meningen: ”jag har lärt mig så mycket” ned på tangenterna. Och så är fallet.

Bland annat har jag lärt mig att det är helt ok att fråga ett nygift par om de gift sig av kärlek eller inte. Vilket man vanligtvis inte gör i Sverige. Ställer frågan alltså. I Nepal är det vanligast att gifta sig inom sitt kast, inom sin etnicitet – att bryta reglerna och gifta sig ”bara för att man är kär” – det håller liksom inte. Traditionerna är starkare. Det börjar luckras upp, men om svaret på frågan huruvida äktenskapet är ett ”love marriage” är ”ja” – då möts det av höjda ögonbryn. Det har jag lärt mig.

Jag har lärt mig att ett sätt att uttrycka missnöjdhet på är att strejka. Och strejken ska helst påverka så många som möjligt, vilket innebär att det är accepterat att stänga av en motorväg och därmed stänga av all trafik som går genom landet. På bestämd eller obestämd tid.

Jag har lärt mig att om man pratar med för hög stämma – eller åtminstone med alltför öppen mun kan man få ett myrbett på tungan. Det svider men det får definitivt tyst på talaren – dvs mig själv.

Jag har lärt mig vilka gatstenar som är lösa och vilka man tryggt kan trampa på i området där jag bor i Kathmandu, jag har lärt känna hundarna i området och mina grannar är nog numer vana vid synen av en blondin som raskt försöker traska genom trafiken på kvällarna.

Jag har lärt mig att man visst ibland behöver åka bort för att kunna komma hem.

Jag har lärt mig vad ödmjukhet är – igen. Något man aldrig kan få för mycket lärdom om.

Jag har lärt känna mina kollegor och önskar att jag hade tagit mig tid att lära känna dem mer. Såklart. Men samtidigt tacksam för det de lärt mig, för det stöd de givit mig och för all nepalesiskt te de har serverat mig 🙂

Jag har lärt mig hur svårt det är att hålla fingrarna ifrån andras jobb, och hur utmanande det är att leda på distans.

Jag har lärt mig en massa mer om Nepal, om människor och mig själv vilket säkert framgått av inläggen på den här bloggen.

Förrutom det klyshiga vill jag passa på att avsluta min blogg med att uppmuntra alla som vill och har intresset att åka på uppdrag för Läkare Utan Gränser att ta möjligheten att GÖRA det! Det är en av de mest spännande, utvecklande, intressanta, svåraste, tyngsta, galnaste, tuffaste, roligaste och utmanande saker man kan göra. Och det är värt det. Oavsett hemlängtan och långa arbetsdagar så är det alltid värt det! Inte bara för det man får ut av det själv, utan även för att den insatsen man gör är värdefull för de patienter vi möter.

För att inte helt ramla ned i en alltför stor sentimentalitetsgrop avslutar jag helt enkelt med ett Tack för Uppmärksamheten!

Dusch med utsikt

december 17, 2008

Jag har flugit, landat på en bergstopp och sedan vandrat nedför en sluttning i drygt en halvtimma för att ta mig till ett av våra projekt. Det är varmt mitt på dagen här. Vägen är sandigt dammig. Stenarna som har lagts dit för att jämna till för traktorerna och lastbilarna ser ut att varken göra till eller från på framkomligheten. Idag är vägen avstängd just på grund av dess dåliga skick, det är strejk nedåt dalen. Men de planerar att öppna den igen, och då kommer mediciner och andra nödvändigheter till vårt projekt.

Jag möttes av vår projektledare som guidat mig nedför berget och som nu visar mig runt i sjukhuset. Patienterna ligger i salar för kvinnor och för män. Tvättområdet. Den öppna mottagningen. Mödravården, vägandet av de undernärda barnen, laboratoriet med pipetter och vätskor av alla de slag. Lagerutrymmen. Latrinerna och duscharna bakom sjukhuset.

En av duscharna som är till för patienterna har ett fönster som vetter nedåt dalen. Jag kan inte låta bli att gå in och jag ser då ut över gröna terassodlingar, oräkneliga bergstoppar, en dimbank som ligger över floden som rinner fram långt där nere. Lite senare under mitt besök sjunger vår projektledare några strofer ur Sound of Musics ledmotiv – det känns enormt träffande. Och jag måste tillstå att det är viss lyx med sådan utsikt från duschen – även om vattnet vi duschar i inte kan hålla mer än 10 grader eftersom nätterna är kalla, så det är snabbhet som gäller. Eller upphettning av vatten först.

Jag möter lite senare en kollega som råkar ha samma namn som jag, hon jobbar i vår outreachverksamhet. Det innebär att hon plockar iordning mediciner, sovsäckar och annat på söndagarna, ger sig ut på klättningspromenad i sex till åtta timmar över bergen på måndagen, öppnar en av våra vårdcentraler för tre dagar i en av byarna, konsulterar patienter, håller lektioner för personalen, refererar patienter om nödvändigt och sedan på fredagen gör samma vandringsinsats i motsatt riktning.

Vi gör sällskap tillsammans med några andra kollegor under den lediga lördagen uppåt bergstoppen där jag landat med helikoptern, och där centrum för 4000-invånarbyn är beläget. Vita hus med turkosblå fönsterkarmar brottas med nakna omålade trähus, några stengrunder stödjer upp andra rangligare byggnader. Affärerna på nedervåningen utmed den enda gatan erbjuder sömnadstjänster, skomakartjänster, väskor och kläder till försäljning, kopieringsmöjligheter och det mesta man kan föreställa sig finnas här. I våningen ovanför affärverksamheten pågår familjeverksamheterna för fullt.

Vi har siktet på byns bästa utsikt, så vi köper med oss lite snacks på vägen (samosas) och beställer nepalesiskt te (vatten, mjölk, mycket socker, svart te och en bunt julkryddor, svartpeppar och en gnutta kaffe) när vi kommer fram. Vi går ut och sätter oss på terassen, vilket mer eller mindre är en balkong med plats för några få nätta figurer. Utsikten är bedårande. Inte riktigt lika bra som från duschen – men på snudd.

När vi sitter där berättar min namne om hennes vardag. Där hon delar sovutrymme med diverse insekter och möss ovanpå buffelns hemstad, vilket ofta innebär många odefinierbara läten och intressanta doftupplevelser. Förutom vandringen bor hon hos lokalbefolkningen i byarna, äter maten som serveras i familjen, tittar på hur hönorna pickar av tallrikarna när de avslutat måltiden. Hon möter patienter och pratar med våra lokalt anställda kollegor och jag tror att hon har det bästa jobbet i världen. Hon vandrar två dagar i veckan in Himalaya och hon får en insikt om den här delen av världen som världens rikaste turist inte skulle kunna betala sig till. Dessutom gör hon ett förbannat bra jobb som läkare också. Men det är en annan sak…

Tillbaka i sjukhuset morgonen efter sitter jag med på en operation av framfall. Jag är känslig för blod (i vilket fall mitt eget), så jag känner att jag stålsätter mig lite. Samtidigt är jag intresserad av hur det fungerar. Men vill inte vara ivägen. Jag blir försäkrad av läkaren att så inte är fallet. Han förklarar vad som sker med bedövningen som patienten får i ryggen, sköterskan som håller koll på blodtrycket och patienten, vilka snitt han lägger osv. Jag tittar på hur han syr ihop, och tar bort och ordnar till så att livmoder och allt kommer på plats igen.

Jag tänker att det är sådan skillnad mot hur det förmodligen är i en operationssal i Sverige där alla vet exakt vad de ska göra. Här är kirurgen utbildare med fyra medicinar- och sköterskeelever runt omkring sig. De har förvisso utbildning, men inte på den nivån att de är helt självgående. Vid något tillfälle vandrar de små kommentarerna iväg från operationsbordet bort mot helgens skvaller istället och läkaren måste tillrättavisa sina kollegor. När jag märker att jag inte är den enda eleven i salen vågar jag till och med ställa några frågor.

Efteråt är jag matt. Tänker att jag måste få luft. Går ut på gården utanför sjukhuset och ser den där lilla byggnaden med duschen och utsikten. Går dit bort. Tittar ut över dalen och andas.

Jag har julstjärnor i trädgården och det är december. Julen knackar på dörren och det stora trädet med de stora röda blommorna bidrar till julstämning. Det märks här på ett sätt, men inte på ett annat. Julen är inte en superstor högtid i Nepal, men affärer fylls ändå med plastgranar och glitter – åtminstone i Kathmandu.

För några veckor sedan började det bli kallt om nätterna i Kathmandu. Jag gick då runt i lyan där jag bor och stängde till alla fönster. Myggnätsfönstren är förstås alltid stängda året runt, men öppna glasfönster låter vindarna jaga bort värmen under sommarmånaderna. Vid den här tiden kryper dock temperaturen nedåt tio grader på nätterna, och utan isolering eller uppvärmning i stenhuset blir det ganska kallt.

Förutom julstjärnorna som växer på trädet alldeles utanför mitt kontor och påminner om vad som händer på hemmafronten försöker jag dra nytta av att befinna mig i ett land som ständigt använder kryddor som för mig är typiska julkryddor. Kanel, ingefära, kummin och nejlikor är sånt som ofta används här – både i mat och i kakor. Dessutom i te – vilket doftar jul!!

Förutom att försöka få lite julkänsla här, så funderar jag på en annan sak. Något som är en avsevärd skillnad mot min vardag i Sverige. Jag bor i en stad som lever på övertid vad det gäller jordbävningar. Enligt statistik, geologer, historiker och allmänna vetare är Kathmandu Valley ett av de områden i världen som “borde” haft en rejäl jordbävning de senaste åren.

Förra veckan registrerades 5 mindre skalv i östra delen av landet och för någon dag sedan var det dags för en lite större (6 på richterskalan) i västra delen. Inga skador har rapporterats. Men ändå!

Man har dock beredskap vilken innebär att man beräknar hur många hus som kan tänkas bli drabbade beroende på jordbävningens styrka, hur många människor som drabbas, vad som kommer att behövas i form av hjälp (skydd, läkarvård, mat etc).

För egen del var jag lite paranoid de första veckorna, såg framför mig hur jag vaknade mitt i natten av ett skalv. Och insåg att jag inte hade en aning om hur jag skulle reagera. När jag var liten hade vi brandövningar i skolan. Vilket vi fortfarande har på mitt jobb. Ett brandlarm tjuter, man tittar lite runtomkring sig, ser om någon annan reagerar, drar in luft i näsan för att känna efter om det luktar rök, inser att det förmodligen är en övning, och som den väluppfostrade svensk man är (uppväxt med flourtanter och brandövningar), sparar man sitt worddokument, tar på sig jackan och traskar nedför trapporna (eftersom hissen stängts av för att göra det hela så verkligt som möjligt). Man samlas på det ställe som är avsett för oss att samlas på.

Men vad gör man när marken skakar i 30 sekunder, eller en och en halv minut? När tavlor ramlar ner, när bokhyllor rasar, när tak ramlar in, när golver faller ihop, när mörkret är kompakt, när man bor själv, när mobilen slutar fungera? Vad gör man? Och vad gör jag som landsansvarig för Läkare Utan Gränser? Kollar upp så att ingen av mina kollegor har blivit skadad i skalvet. Mobiliserar mina team. Koordinerar insatserna med andra organisationer och regeringen. Och mycket mer.

Det är sådant som jag funderar lite på när jag tittar på mina julstjärnor.

Bergsvägar

december 10, 2008

Det tog mig ett tag att bli kär i det här landet. Vissa ställen älskar man direkt, andra behöver lite mer tid på sig. Jag hade just gått och funderat lite på vad det är som gör att folk kommer hit, och 30 minuters bilfärd bort från Kathmandu är jag beredd att investera i värsta vandrarutrustningen och sälla mig till turisterna. Det här är ett av de vackraste landskapen jag har skådat. Berg som aldrig tar slut. När man tror att man är över ett krön och ska påbörja den bilburna nedstigningen, då ser man en ny topp. En ny dal.

Jag är på väg mot ett av våra projekt och eftersom vi ändå behöver få dit en bil, verkar det onödigt att flyga 20 minuter och sedan bli upphämtad för de sista tre timmarna som det tar. Istället åker jag helt vägen. En sträcka på 18 mil tar oss 8 timmar, så man kan lätt föreställa sig vägkvalitén.

Utmed vägen ser jag träd med kronor som stora bollar. Runda stora kronor, med vad som ser ut som luddiga dammvippor av barr. Skarpt gröna är de, och de är som tagna ur en fantastiskt fantasifull Disneyfilm. Fåglarna jag ser är en del så små att man kan missta dem for en fjäril. Det springer några randiga ekorrar över vägen. Vid ett annat tillfälle passerade en stor flock apor framför bilen.

När vi är på väg ned mot en dal, visar min kollega och chaufför mig en linbana som går ovanför våra huvuden där vi i sakta mak kör fram. Han berättar att linbanan användes fram till 15 för år sedan för att forsla varor upp i bergen. Det killar till i magen när jag något för fritt associerar till skidliftar och funderar som hastigast på hur det skulle vara… När han säger att det inte är för människor utan bara för varor. Och att den inte är i bruk nu. Som om han hade kunnat läsa mina tankar. Jag kan dock inte släppa tanken.

Ibland får uppdragen för Läkare Utan Gränser lite av en Indiana Jones känsla över sig. Vi far över broar som verkar hålla för vår bil. En del av broarna ser lite nyare ut, med den gamla skroppliga kvar vid sidan. Avstängd med ett snöre. Och jag tänker att Indiana Jones förmodligen skulle tvingas använda den skröpliga. Och serpentinvägarna, obefintliga räcken, stup alldeles nedanför mig. Som gjort för en biljakt i film.

Nu när vi tröskar fram här är det torrt och varmt, men under monsunperioden kan jag tänka mig att risken att leran får bilen att glida ut över stupen är stora. Jag frågar om olyckor och jag får till svar Not so far. Tänker; Nehepp.. Tänker; Indiana Jones, det här är inte specialeffekter… Tänker; Det här är på riktigt!

Graviditetsepidemi

december 3, 2008

Jag lämnade för några veckor sedan det som skulle vara ett utbrott av kolera, men som aldrig blev ett utbrott, och nu är jag här. Där det är ett utbrott, men egentligen inte ska kunna vara ett utbrott. Eller? Jag befinner mig på ett sjukhus där vi nyligen började arbeta, och här har man enligt statistik och hörsägen haft kanske en förlossning per dag de senaste åren. Och nu vi har upp till nio stycken per dag. Jag funderar lite på om det kan finnas något som heter graviditetsepidemi eller förlossningsutbrott…

Jag önskar att jag kunde skriva solskenshistorier om dessa förlossningar, att barnen har föräldrar som med tårar i ögonen blir förtrollade av de små liven. Jag önskar att jag kunde skriva med rent samvete och utan lögn att alla barnen har ett underbart hem att komma till, att de är önskade och att de kommer att bli väl omhändertagna. Jag önskar att jag kunde skriva att alla barn som förlösts här den senaste månaden var och är vid liv.

Det är mycket jag önskar mig när jag är på uppdrag för Läkare Utan Gränser. Det är mycket jag blir förbannad över. Men det är också mycket jag blir oerhört stolt över.

Stolt över det som faktiskt funkar, och medveten om alla de timmar som mina medarbetare och kollegor – tillsammans med befintliga hälsostrukturer – lägger ned varje dag på att få det att funka. Även när det är frustrerande. Även när det inte går som vi vill, så kommer alla varje dag till jobbet. Tar nya tag med logistiken, medicinerna, patienterna, personalen, sjukhusen och klinikerna.

När jag pratar med vår läkare och hon berättar om förlossningarna här blir jag helt ställd. För det är alltför många födslar som är onormala, för många dödfödslar. För mycket av allt som inte är normalt ”i en annan del av världen”. Hon ser det på mig, och säger:

”Jag känner samma sak. Jag har sett saker här som jag aldrig trodde jag skulle få se. Saker som inte skulle kunna hända. Barn som kommer ut med ansiktet först, eller med ena armen först.”

Och jag kan inte ens förmå mig att skriva vad man måste göra för att få ut dem.

När jag sedan försöker sova senare på kvällen under mitt myggnät som är tätt instoppat mellan säng och madrass för att hålla allehanda kryp borta tänker jag på hur vi klarar av det här. Hur kan vi leva mitt i det här i fem månader? I tio månader? Vad gör det med oss att vara här, att uppleva och se det som vi gör. Hur hanterar vi det?

Och jag tänker på skratten jag hör i huset där vi bor, där en klok och händig logistiker byggt en Skybar på en terass. Några väggar, några fönsterramar, ett hörn med kuddar och DVD-spelare, några fläktar som jagar bort värmen när det är som värst under monsunperioden, ett bord för middag och kortspel, ett kyl med kall dricka, några bambustänger som håller taket uppe är dekorerade med små färgade lampor och pappersgirlanger. Någon har musik med sig.

Högst upp på husets tak, dit man når med en halvsäker stege, finns en hängmatta, någon har ställt dit en säng och en stol. Och där är man ensam med stjärorna. Någonstans i huset berättar någon om semesterplanerna, hemresan, familjen. I en annan del pratas det om dagens frustrationer på sjukhuset, i ytterligare en del av huset berättas om gamla kärlekar och nya. Minnen och planer, funderingar och tankar.

Och ibland gräl, missförstånd och delade meningar. Men ändå på något sätt hittar vi vägar att fungera mitt i det här. Att få till en slags vardag, dela med oss av det som är förbannat jobbigt, men även se det lustiga i att man väcks av snarkande grisar på morgonen, eller hålls vaken av nepalesisk livemusik på kvällarna. Kanske är det så människan fungerar. Vi hittar vägar.

Morgonronden

november 30, 2008

Jag går med vår läkare, våra sköterskor och barnmorska på morgonens rond. För att jag vill förstå vad det är för slags vardag mina kollegor har. Ska jag kunna hjälpa dem på något sätt i min roll här så måste jag förstå vad de möter varje dag. För att jag ska kunna göra mitt jobb, klura på och förklara varför vi är i Nepal, värdera om vi använder våra resurser på bästa sätt just här, så måste jag förstå vad vi gör. Även om jag inte har så mycket att tillägga på det praktiska planet, så vill jag försöka gå några steg i mina kollegors mockasiner.

Och så vill jag veta också. Och förstå. Och jag vill lära mig. Men det är mer mina personliga amibitioner som kommer fram där – snarare än de professionella.

Några av de inskrivna påminner mig om det ålderdomshem jag jobbade på under några somrar på högstadiet och gymnasiet. En av dem är förmodligen dement, och definitivt döv. Dessutom verkar han inte ha så många tänder kvar, vilket gör talet otydligt och för att göra det hela än mer komplicerat talar han en dialekt som ingen av våra kollegor riktigt kan översätta.

De andra männen hör något bättre, men även de ser ut att vara i 80-årsåldern då krämporna tar ut sin rätt. Men då det inte finns mycket för Läkare Utan Gränser att göra vad det gäller att faktiskt bota något. Lindra. Men inte bota.

De flesta av sängarna upptas dock av gravida kvinnor eller nyförlösta kvinnor. Vi väger de små bebisarna, och jag tror inte att något av de barn som är inlagda väger över 3 kg. Jag vänjer mig inte vid de småsmå fingrarna, småsmå sparkande fötter som lindas in i saronger tills bebisen blir ett litet knyte med stora ögon omgivet av färgstarkt tyg.

En kille i 5-årsåldern ligger alldeles stilla med sitt ben spjälkat och från undersidan av foten går ett snöre ut förbi kortändan av sängen, och på slutet av snöret hänger en liten tegelsten. Läkaren visar en röntgenbild av det avbrutna benet och förklarar att vi måste dra isär benen så att de växer ihop på rätt sätt. Risken är annars att pojken får leva med ett ben kortare än det andra. Pojken ser förvånansvärt lugn ut.

Jag funderar ett slag på hur exakt samma benbrott hade hanterats på ett sjukhus i Sverige, och tänker att jag sällan sett tegelstenar hängandes från sjukhussängar. Men jag kanske inte har varit på rätt ställe vid rätt tillfälle. Jag sitter på huk en bit ifrån, och känner återigen hur förbannat stolt jag är över att jobba för den här organisationen, hur stolt jag är över att vi hittar lösningar för de situationer som uppstår även när vi inte har allt som skulle behövas. Stolt över att vi försöker. Med allt vi har att ge.

Ronden fortsätter med utskrivningar, undersökningar, uppföljningar, ny medicinering, rynkade pannor över bebisar som inte gått upp i vikt, glada miner mot den gravida kvinna som ser ut att må mycket bättre efter en blodtransfusion. Efter ungefär två timmar är den klar, vi har då gått igenom alla patienterna. Och jag har vandrat några få centimeter i mina kollegors mockasiner, är lite mer lärd, lite mer konfunderad över världen, men samtidigt väldigt mycket imponerad.

Being a hero is easy!

november 26, 2008

I och med att vi idag firar att Läkare Utan Gränser startades för femton år sedan i Sverige så funderar jag lite på det här med hjältar. Vad är en hjälte? Är det egentligen så lätt att vara en? Många gånger när jag möter nya människor och det efter ett tag kommer fram att jag har varit på uppdrag för Läkare Utan Gränser, kommer det oftast några kommentarer:

– Är du läkare? (nej..)
– Det där har jag alltid velat göra!

Ibland kommer ett

– Ni är så himla bra!

Ibland kommer ett

– Ok – och vad gör du på fritiden då?

Reaktionerna varierar såklart beroende på sammanhang och på personerna man pratar med, men många gånger får jag känslan av att det placeras en liten hjältegloria på mitt huvud.

Och jag måste säga att jag oftast känner att den där glorian är oförtjänt. Jag känner mig rätt obekväm med den – för det jag gör kan inte värderas som bättre eller sämre än något annat. Det faktum att jag arbetar för Läkare Utan Gränser gör mig personligen egentligen inte till en bättre människa. Jag kan ju faktiskt sitta här i Kathmandu och vara vansinnigt dryg, otrevlig och ohjälpsam. Föga hjältelikt..

Vilket jag hoppas att jag inte uppfattas som. Men ändå.

Det jag vill komma till är att det är vad vi gör i våra dagliga liv som gör oss till hjältar. Och hur vi gör dem.

Det behöver inte vara stort som att åka till Sudan, eller skänka en miljon, eller öppna ett barnhem. Det är det vardagliga som gör oss till hjältar. Varje människa har sitt eget ansvar att vara en hjälte – och det är bara vi själva som sätter gränser och/eller värderingar på våra handlingar.

Jag funderar lite på det där med hjältar och undrar vad som är mer hjältelikt? Att vara landschef för Läkare Utan Gränser i Kathmandu, eller hjälpa en blind tant över Sveavägen? Att skänka en slant till en uteliggare vid Slussens tunnelbana eller till ett gatubarn i Nairobi, Kenya? Att besvara telefonsamtal från barn på BRIS eller att vara den goda lyssnaren till vännen vars pojkvän just gjort slut? Att skänka pengar till en hjälporganisation i Sverige eller ge ett lån till en 15-åring i Sydafrika för att stödja dennes skolgång? Att komma ihåg sin mormor på hennes födelsedag eller hjälpa till vid en förlossning?

Jag kan fortsätta i evigheter. Jag tror inte att man kan värdera hjälteinsatser. Vi kan bara vara hjältar på det sätt vi själva anser vara värdefullt. När vi tror på det vi gör, det är då blixten står stilla när vi rör oss. Det är då människor börjar lyssna när vi talar. Det är då vi kan smyga tystare än djungelkatten. Det är då vi kan ha tio tigrars styrka och tusen ögon och tusen öron. Fantomen gör naturligtvis osannolika seriesaker. Vi vanliga dödliga får nöja oss med verkligheten och bidra på vårt eget sätt till att förbättra världen. Om det så är att arbeta i ett av våra sjukhus i Kongo-Kinshasa eller skänka en slant: It is easy to be a hero!