Priviligerad!

november 17, 2008

Det är runt 35 grader varmt. När vi kom hit i morse var det som om en effektiv maskin satts igång: var och en visste precis vad de skulle göra. Öppna plåtlådan med medicinerna, förbereda apoteket, börja fylla små påsar med medicin som den gode apotekaren vet kommer att behövas under dagen. Hänga upp vågen i det provisoriska bambu/plasttaket och ta fram mätbrädan för att ta hand om de undernärda barnen. En del av dem nya i programmet, en del av dem på återbesök.

Man tar fram registreringsböckerna och nya journalböcker – de som patienterna får ta med sig hem, och förväntas ta med sig vid nästa besök. Tar fram bandagen och krämerna som behövs för att ta hand om alla de brännskador som kommer till oss.

Det råder en febril aktivitet i cirka 30 minuter, sedan släpps första gruppen patienter in. De med mest allvarliga åkommor – oftast undernärda barn – tas om hand först.

Jag sitter nu och försöker göra mig så osynlig som möjligt, vilket är ganska omöjligt som fräknig blondin i Nepal – men efter ett tag så verkar de ca tjugo kvinnorna med varsitt barn på armen ha vant sig vid mig. De sitter ganska lugnt och väntar på att få sina namn uppropade. De är den första gruppen av väntande patienter som släppts in. Barnen är små. Alldeles för små i mina ögon, även om jag har fått förklarat för mig att barnen här är små när de föds. Ofta väger de inte mer än två till två och ett halvt kilo.

I jämförelse var jag en bamsebebis när jag föddes. I en helt annan del av världen. Det är uppenbart när jag sitter här att jag är så oerhört priviligerad.

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com-logga

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut /  Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut /  Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut /  Ändra )

Ansluter till %s

%d bloggare gillar detta: