Graviditetsepidemi

december 3, 2008

Jag lämnade för några veckor sedan det som skulle vara ett utbrott av kolera, men som aldrig blev ett utbrott, och nu är jag här. Där det är ett utbrott, men egentligen inte ska kunna vara ett utbrott. Eller? Jag befinner mig på ett sjukhus där vi nyligen började arbeta, och här har man enligt statistik och hörsägen haft kanske en förlossning per dag de senaste åren. Och nu vi har upp till nio stycken per dag. Jag funderar lite på om det kan finnas något som heter graviditetsepidemi eller förlossningsutbrott…

Jag önskar att jag kunde skriva solskenshistorier om dessa förlossningar, att barnen har föräldrar som med tårar i ögonen blir förtrollade av de små liven. Jag önskar att jag kunde skriva med rent samvete och utan lögn att alla barnen har ett underbart hem att komma till, att de är önskade och att de kommer att bli väl omhändertagna. Jag önskar att jag kunde skriva att alla barn som förlösts här den senaste månaden var och är vid liv.

Det är mycket jag önskar mig när jag är på uppdrag för Läkare Utan Gränser. Det är mycket jag blir förbannad över. Men det är också mycket jag blir oerhört stolt över.

Stolt över det som faktiskt funkar, och medveten om alla de timmar som mina medarbetare och kollegor – tillsammans med befintliga hälsostrukturer – lägger ned varje dag på att få det att funka. Även när det är frustrerande. Även när det inte går som vi vill, så kommer alla varje dag till jobbet. Tar nya tag med logistiken, medicinerna, patienterna, personalen, sjukhusen och klinikerna.

När jag pratar med vår läkare och hon berättar om förlossningarna här blir jag helt ställd. För det är alltför många födslar som är onormala, för många dödfödslar. För mycket av allt som inte är normalt ”i en annan del av världen”. Hon ser det på mig, och säger:

”Jag känner samma sak. Jag har sett saker här som jag aldrig trodde jag skulle få se. Saker som inte skulle kunna hända. Barn som kommer ut med ansiktet först, eller med ena armen först.”

Och jag kan inte ens förmå mig att skriva vad man måste göra för att få ut dem.

När jag sedan försöker sova senare på kvällen under mitt myggnät som är tätt instoppat mellan säng och madrass för att hålla allehanda kryp borta tänker jag på hur vi klarar av det här. Hur kan vi leva mitt i det här i fem månader? I tio månader? Vad gör det med oss att vara här, att uppleva och se det som vi gör. Hur hanterar vi det?

Och jag tänker på skratten jag hör i huset där vi bor, där en klok och händig logistiker byggt en Skybar på en terass. Några väggar, några fönsterramar, ett hörn med kuddar och DVD-spelare, några fläktar som jagar bort värmen när det är som värst under monsunperioden, ett bord för middag och kortspel, ett kyl med kall dricka, några bambustänger som håller taket uppe är dekorerade med små färgade lampor och pappersgirlanger. Någon har musik med sig.

Högst upp på husets tak, dit man når med en halvsäker stege, finns en hängmatta, någon har ställt dit en säng och en stol. Och där är man ensam med stjärorna. Någonstans i huset berättar någon om semesterplanerna, hemresan, familjen. I en annan del pratas det om dagens frustrationer på sjukhuset, i ytterligare en del av huset berättas om gamla kärlekar och nya. Minnen och planer, funderingar och tankar.

Och ibland gräl, missförstånd och delade meningar. Men ändå på något sätt hittar vi vägar att fungera mitt i det här. Att få till en slags vardag, dela med oss av det som är förbannat jobbigt, men även se det lustiga i att man väcks av snarkande grisar på morgonen, eller hålls vaken av nepalesisk livemusik på kvällarna. Kanske är det så människan fungerar. Vi hittar vägar.

Ett svar to “Graviditetsepidemi”

  1. Marie N Says:

    Helena, du skriver oerhört vackert och fängslande,om din verklighet, just nu. Jag vill höra mer om kvinnornas förlossningar,om dina medarbetare, teamet – som slumpats samman för en kortare eller längre tid i något som ni inte själva riktigt råder över. Berätta mer om läkaren, om spekulationer kring vad som förorsakar de svåra barnbörderna. Om logistikerna, och vilken musik ni samsas kring under stjärnorna.


Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com-logga

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut /  Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut /  Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut /  Ändra )

Ansluter till %s

%d bloggare gillar detta: