Dusch med utsikt

december 17, 2008

Jag har flugit, landat på en bergstopp och sedan vandrat nedför en sluttning i drygt en halvtimma för att ta mig till ett av våra projekt. Det är varmt mitt på dagen här. Vägen är sandigt dammig. Stenarna som har lagts dit för att jämna till för traktorerna och lastbilarna ser ut att varken göra till eller från på framkomligheten. Idag är vägen avstängd just på grund av dess dåliga skick, det är strejk nedåt dalen. Men de planerar att öppna den igen, och då kommer mediciner och andra nödvändigheter till vårt projekt.

Jag möttes av vår projektledare som guidat mig nedför berget och som nu visar mig runt i sjukhuset. Patienterna ligger i salar för kvinnor och för män. Tvättområdet. Den öppna mottagningen. Mödravården, vägandet av de undernärda barnen, laboratoriet med pipetter och vätskor av alla de slag. Lagerutrymmen. Latrinerna och duscharna bakom sjukhuset.

En av duscharna som är till för patienterna har ett fönster som vetter nedåt dalen. Jag kan inte låta bli att gå in och jag ser då ut över gröna terassodlingar, oräkneliga bergstoppar, en dimbank som ligger över floden som rinner fram långt där nere. Lite senare under mitt besök sjunger vår projektledare några strofer ur Sound of Musics ledmotiv – det känns enormt träffande. Och jag måste tillstå att det är viss lyx med sådan utsikt från duschen – även om vattnet vi duschar i inte kan hålla mer än 10 grader eftersom nätterna är kalla, så det är snabbhet som gäller. Eller upphettning av vatten först.

Jag möter lite senare en kollega som råkar ha samma namn som jag, hon jobbar i vår outreachverksamhet. Det innebär att hon plockar iordning mediciner, sovsäckar och annat på söndagarna, ger sig ut på klättningspromenad i sex till åtta timmar över bergen på måndagen, öppnar en av våra vårdcentraler för tre dagar i en av byarna, konsulterar patienter, håller lektioner för personalen, refererar patienter om nödvändigt och sedan på fredagen gör samma vandringsinsats i motsatt riktning.

Vi gör sällskap tillsammans med några andra kollegor under den lediga lördagen uppåt bergstoppen där jag landat med helikoptern, och där centrum för 4000-invånarbyn är beläget. Vita hus med turkosblå fönsterkarmar brottas med nakna omålade trähus, några stengrunder stödjer upp andra rangligare byggnader. Affärerna på nedervåningen utmed den enda gatan erbjuder sömnadstjänster, skomakartjänster, väskor och kläder till försäljning, kopieringsmöjligheter och det mesta man kan föreställa sig finnas här. I våningen ovanför affärverksamheten pågår familjeverksamheterna för fullt.

Vi har siktet på byns bästa utsikt, så vi köper med oss lite snacks på vägen (samosas) och beställer nepalesiskt te (vatten, mjölk, mycket socker, svart te och en bunt julkryddor, svartpeppar och en gnutta kaffe) när vi kommer fram. Vi går ut och sätter oss på terassen, vilket mer eller mindre är en balkong med plats för några få nätta figurer. Utsikten är bedårande. Inte riktigt lika bra som från duschen – men på snudd.

När vi sitter där berättar min namne om hennes vardag. Där hon delar sovutrymme med diverse insekter och möss ovanpå buffelns hemstad, vilket ofta innebär många odefinierbara läten och intressanta doftupplevelser. Förutom vandringen bor hon hos lokalbefolkningen i byarna, äter maten som serveras i familjen, tittar på hur hönorna pickar av tallrikarna när de avslutat måltiden. Hon möter patienter och pratar med våra lokalt anställda kollegor och jag tror att hon har det bästa jobbet i världen. Hon vandrar två dagar i veckan in Himalaya och hon får en insikt om den här delen av världen som världens rikaste turist inte skulle kunna betala sig till. Dessutom gör hon ett förbannat bra jobb som läkare också. Men det är en annan sak…

Tillbaka i sjukhuset morgonen efter sitter jag med på en operation av framfall. Jag är känslig för blod (i vilket fall mitt eget), så jag känner att jag stålsätter mig lite. Samtidigt är jag intresserad av hur det fungerar. Men vill inte vara ivägen. Jag blir försäkrad av läkaren att så inte är fallet. Han förklarar vad som sker med bedövningen som patienten får i ryggen, sköterskan som håller koll på blodtrycket och patienten, vilka snitt han lägger osv. Jag tittar på hur han syr ihop, och tar bort och ordnar till så att livmoder och allt kommer på plats igen.

Jag tänker att det är sådan skillnad mot hur det förmodligen är i en operationssal i Sverige där alla vet exakt vad de ska göra. Här är kirurgen utbildare med fyra medicinar- och sköterskeelever runt omkring sig. De har förvisso utbildning, men inte på den nivån att de är helt självgående. Vid något tillfälle vandrar de små kommentarerna iväg från operationsbordet bort mot helgens skvaller istället och läkaren måste tillrättavisa sina kollegor. När jag märker att jag inte är den enda eleven i salen vågar jag till och med ställa några frågor.

Efteråt är jag matt. Tänker att jag måste få luft. Går ut på gården utanför sjukhuset och ser den där lilla byggnaden med duschen och utsikten. Går dit bort. Tittar ut över dalen och andas.

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com-logga

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut /  Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut /  Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut /  Ändra )

Ansluter till %s

%d bloggare gillar detta: