Uppdrag: Avslutat

december 21, 2008

Det börjar bli dags att runda av som man säger. Jag har skrivit mina överlämningsrapporter, mina rekommendationer, gjort utvärderingar, packat väskan och handlat en sista julklapp att ta med mig hem. Jag har haft mina sista samtal med teamen i fält. Och nu skriver jag sista bloggen innan det är dags för en fika med kollegorna här i Kathmandu.

Likt en klysha ramlar meningen: ”jag har lärt mig så mycket” ned på tangenterna. Och så är fallet.

Bland annat har jag lärt mig att det är helt ok att fråga ett nygift par om de gift sig av kärlek eller inte. Vilket man vanligtvis inte gör i Sverige. Ställer frågan alltså. I Nepal är det vanligast att gifta sig inom sitt kast, inom sin etnicitet – att bryta reglerna och gifta sig ”bara för att man är kär” – det håller liksom inte. Traditionerna är starkare. Det börjar luckras upp, men om svaret på frågan huruvida äktenskapet är ett ”love marriage” är ”ja” – då möts det av höjda ögonbryn. Det har jag lärt mig.

Jag har lärt mig att ett sätt att uttrycka missnöjdhet på är att strejka. Och strejken ska helst påverka så många som möjligt, vilket innebär att det är accepterat att stänga av en motorväg och därmed stänga av all trafik som går genom landet. På bestämd eller obestämd tid.

Jag har lärt mig att om man pratar med för hög stämma – eller åtminstone med alltför öppen mun kan man få ett myrbett på tungan. Det svider men det får definitivt tyst på talaren – dvs mig själv.

Jag har lärt mig vilka gatstenar som är lösa och vilka man tryggt kan trampa på i området där jag bor i Kathmandu, jag har lärt känna hundarna i området och mina grannar är nog numer vana vid synen av en blondin som raskt försöker traska genom trafiken på kvällarna.

Jag har lärt mig att man visst ibland behöver åka bort för att kunna komma hem.

Jag har lärt mig vad ödmjukhet är – igen. Något man aldrig kan få för mycket lärdom om.

Jag har lärt känna mina kollegor och önskar att jag hade tagit mig tid att lära känna dem mer. Såklart. Men samtidigt tacksam för det de lärt mig, för det stöd de givit mig och för all nepalesiskt te de har serverat mig 🙂

Jag har lärt mig hur svårt det är att hålla fingrarna ifrån andras jobb, och hur utmanande det är att leda på distans.

Jag har lärt mig en massa mer om Nepal, om människor och mig själv vilket säkert framgått av inläggen på den här bloggen.

Förrutom det klyshiga vill jag passa på att avsluta min blogg med att uppmuntra alla som vill och har intresset att åka på uppdrag för Läkare Utan Gränser att ta möjligheten att GÖRA det! Det är en av de mest spännande, utvecklande, intressanta, svåraste, tyngsta, galnaste, tuffaste, roligaste och utmanande saker man kan göra. Och det är värt det. Oavsett hemlängtan och långa arbetsdagar så är det alltid värt det! Inte bara för det man får ut av det själv, utan även för att den insatsen man gör är värdefull för de patienter vi möter.

För att inte helt ramla ned i en alltför stor sentimentalitetsgrop avslutar jag helt enkelt med ett Tack för Uppmärksamheten!

Ett svar to “Uppdrag: Avslutat”

  1. Daniel Says:

    Hittade din blogg via läkare utan gränsers hemsida och såg att ingen kommenterat ditt blogginlägg, så tänkte att det var på tiden.

    Bra jobbat i Nepal! Önskar att fler människor skulle uppmärksamma det arbete som Läkare utan gränser / MSF arbetar med.

    /MSF beundrare


Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com-logga

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut /  Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut /  Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut /  Ändra )

Ansluter till %s

%d bloggare gillar detta: