På väg till klinikerna!

november 13, 2008

Vi åker efter varandra i en karavan av vita bilar. Alla med varsin flagga, med Läkare Utan Gränsers logga på motorhuven och på sidodörrarna. En Toyota Landcruiser och två Tatas (den indiska varianten av Toyota – jag kom förresten på att om man säger Toyota snabbt så låter det misstänkt likt Tata).

Vi skumpar fram på sandiga, guppiga – ibland håliga – ibland obefintliga – vägar. Kilometermässigt är det inte så långt, men med ständigt mötande lastbilar som tagna från en annan planet och en annan tidsperiod, mötande traktorer, mötande kor, sovande hundar och getter mitt på vägarna, vandrande buskar och vinglande cyklar. Ja – då tar det en timma eller mer.

Jag kanske ska förklara vad vandrande buskar är. Det här är ett jordbruksområde utan alltförmånga maskiner till hjälp vid skörd och transport av densamma. Det blir mycket bärande, och vad jag kan förstå är det av helt naturliga tidsmässiga effektivitetsskäl man försöker bära så mycket som möjligt på en vända. Vilket innebär att vi ofta möter ett par ben (nästan alltid insvepta i sarong eller kjol, inte lika vanligt med byxor är jag rädd) med ett galet högt lass av hö, torkade långa löv eller vass. Därav vandrande buskar.

Jag förstår fortfarande inte hur de överhuvudtaget ser framför sig. Men jag förstår att de måste ha bra balanssinne och superstarka nackmuskler.

Två dagar varje vecka åker det mobila teamet bestående av sköterskor, läkare, apotekare, registrerare, vårdbiträden osv till en av våra mindre kliniker – motsvarande vårdcentraler. Vår andra klinik får tre dagars besök varje vecka.

Vi försöker rekrytera i byarna där vi har kliniker för att slippa åka med så många bilar, men det finns inte så många här ens med en grundläggande utbildning. Fem dagar i veckan är vi i klinikerna och sedan används fredagen för dokumentation och uppföljning av data – och så en dags vila på lördagen.

I vanliga fall brukar de klara sig med två bilar, men eftersom jag snällt frågat på morgonen om det fanns möjlighet för mig att få följa med, och sedan ta en tur till vår andra klinik – så blev det tre bilar. Som tur är har vår logistiker ett ärende till den andra kliniken, vilket gör det hela mer försvarbart. Vi planerar att bygga ett tak för att ge skugga till de väntande patienterna där, och vår logistiker åker dit för att mäta upp hur mycket bambustavar vi behöver, hur mycket plast och förhoppningsvis hitta personal som kan hjälpa oss.

Vi avviker på eftermiddagen för en ytterligare 1 timmas guppig bilfärd till vår andra klinik. Väl där bjuds vi på det chai – traditionellt kryddstarkt te med mjölk och mycket socker – honungs/socker/mjölk/brödbollar för att ytterligare spä på sockerchocken samt samosas och friterade lökplattor. Jag sitter där med mina två logistikerkollegor som förhandlar priser och löner, beräknar takkvadratmetrar och bambuåtgång. Jag mumsar nepalesiska godsaker och får del av en enorm gästfrihet och känner mig som vanligt skyldig. Det borde vara jag som bjuder på något. Inte tvärtom!

Forts Ledig dag i Kathmandu

november 9, 2008

Jag fortsätter min promenad och närmar mig mitt första mål för dagen. Ett café med en vacker lugn innergård. Sätter mig ned, äter en god lunch. Tillåter mig att känna mig som en turist som inte har en aning om gatubarn, politiska konflikter, exploderande och dödliga bomber, kolerautbrott, unga kvinnors framfall och hög barnadödlighet. Håller verkligheten ifrån mig några timmar till med hjälp av bland annat Monica Zetterlund och Aretha Franklin.

 

Vid Patans kända torg (Durbar square) tornar höga tempel upp sig. Det känns som Stortorget i Gamla stan vid juletid, människor överallt, allt är till salu från kashmirsjalar till buddhastatyer i guld. Tibetanska målningar och trämasker. Jag går rätt snabbt därifrån. Kopplar ur musiken och låter mig hamna där jag hamnar eftersom jag helt tappat bort mig, men tänker att så länge jag kan hitta en taxi så är jag trygg eftersom jag vet var mitt tillfälliga hem ligger. Jag låter mig komma bort mig. Det är lördag. Och uppenbarligen allmän tvagningsdag i staden.

 

Nu uppmärksammar jag badande och tvättande människor överallt. I fontänerna, på de halvt fallfärdiga husens terasser, utmed gatan där jag går. Gatorna här är trånga och förmodligen var det så här för 100 år sedan i Gamla Stan i Stockholm. Människor sitter inte inne i sina – vad som ser ut att vara – små hem. De sitter utmed gränderna, pratar, utbyter tomater och cykeldäcksslangar, grytor och bebisar, barnen smäller smällare och jagar bollar, försöker få drakar att flyga mellan skröpliga husfasader och tilltufsade hustak och de, barnen alltså, ser ganska nytvagade ut.

 

Jag känner mig som om jag traskar rakt igenom människors vardagsrum och är inte helt bekväm med det. Tänker att jag förmodligen borde ta vänster här, följer min intuition – vilket jag egentligen vet att jag inte borde – och hamnar på en väg som leder rakt förbi vad som måste vara Herrtvagningsområdet (!). Ok – nu raskar jag faktiskt på mina steg så att det börjar närma sig ett hårt träningspass. Det här är lite för mycket närhet till verkligheten – och jag är nog inte speciellt välkommen.

 

På vägen tillbaka, när jag väl hittar rätt, har kossorna försvunnit. Lördagens eftermiddagstrafik har börjat lugna sig. Jag också. Överskottsenergin är slut, jag sätter mig på terassen som hör till huset där vi har kontor/lägenhet tillika där jag tillbringar större delen av mina dagar. Pustar ut. Tänker att jag nog ska kolla mina mail och se vad som har hänt i våra projekt under dagen. Låter mig åter ikläda mig rollen som landschef och återgå till att hålla ett öga på ”where the action is…”

 

Ledig dag i Kathmandu

november 5, 2008

Jag har överskottsenergi. Oftast. Myror i brallorna. Hyfsat van vid att röra på mig. Och jag brukar ta med mig mina joggingskor när jag reser. För att göra av energin någonstans. Så vad gör man då när man är på uppdrag för Läkare Utan Gränser med oftast begränsade motionsmöjligheter? Jo, man springer runtruntrunt på minröjda landningsbanor eller spelar fotboll i Sudan, man utövar Pilates på ett litet golv i ett hus i Uganda, eller hoppar hopprep i Kenya. Eller man har tur och hittar ett gym (ibland möjligt när man är stationerad i en huvudstad).

 

I Kathmandu hade jag turen att springa på en kollega från ett annat uppdrag, som hade snokat reda på ett gym. Jag hängde på henne dit häromdagen och stod på ett löpband i trettio minuter stirrandes på en planch med en muskulös nepales i 60-kilosklassen. Vad gör man inte för att hålla myrorna i schack? Som tur var hade jag sällskap i öronen av mina vänners röster (i det hyfsat okända göteborgsbandet Les Anges Perdues), vilka gör alldeles utmärkt musik att springa till i hastigheten 10 km i timman. Dessutom är det alltid välkommet att per automatik dämpa en svag kronisk hemlängtan med välkända röster.

 

Ett annat sätt är naturligtvis att promenera. Vilket också är ett bra sätt att också lära känna en stad på. Så på min första helt lediga dag sedan jag kom hit, tog jag av mig min t.f. Landschefsroll för Läkare Utan Gränser och drog istället på mig ett par vandringsvänliga skor, satte på mig mina stora GretaGarbosolglasögon, pluggade i min ipod och gav mig av. Inga stavar, ingen hysterisk takt – men eftersom jag med mina hela 166 cm är längre än de flesta här går jag ändå om mina medtraskare.

 

I en kaotiskt trafikerad stad som Kathmandu är det riskfyllt att gå med musik i öronen, dessutom förlorar man ju en del av stadens stämning genom att stänga ute ljuden. Men samtidigt är det ganska avkopplande att slippa höra idogt tutande. Så jag kompromissade: halva dagen med musik i öronen, halva dagen med Kathmandus gators musik och ljud trummandes och tjutandes i öronen.

 

Så med Mando Diao ”She’s So” i öronen går jag leendes längs med gatorna i Kathmandu – eller egentligen Patan som stadsdelen heter där jag bor. Jag går på den stora vägen som leder mot ”den riktiga huvudstaden”. Jag antar att jag går på motsvarigheten till Hornsgatan i Stockholm. I riktning mot slottet. Det finns inga riktiga trottoarer, vid några tillfällen luktar det misstänkt mycket avlopp – och mycket riktigt, mellan gatan och den 50 cm breda grusgången till trottoar rinner grönfärgat vatten.

 

Jag har min ipod på random, så när jag promenerat en stund med ovan nämnda band, plus lite Sahara Hotnight och en Hiveslåt (för att göra Where the action is-listan hyfsat komplett) hör jag min favoritopera i öronen.

 

Jag ler, och får extra syre – eller kanske är det föroreningar – i lungorna. Glad känner jag mig i alla fall. Jag är på väg att svänga av motsvarigheten till Hornsgatan och gå mot stadsdelens ”Gamla Stan”. Man skulle kanske kunna säga att jag befinner mig på motsvarigheten till Slussen. Jag lyssnar på Händels Lascia chi’o pianga. Och möter på den lilla trottoaren, och när jag tittar ut på gatan ser jag några där också – mitt bland taxibilar, cykeltaxis, motorcyklar och minibussar – kossor. Jag vet inte riktigt vem som ska vika undan. Vad är det egentligen som gäller i Kathmandu: höger eller vänstertrafik? Och för kossor?

 

Lite längre ned på gatan ligger ytterligare två stycken på gatan. Några meter bort vilar sig några hundar. Jag tittar mig om lite efter någon som ser ut som en koägare eller möjligtvis kofösare men ser mest kofångare, som tur är verkar de sistnämnda dock ännu ej fångat någon ko.

 

Surrealistisk blir världen med musik i öronen. Surrealistisk är världen ofta på uppdrag med Läkare Utan Gränser. Med eller utan musik.

Eftersom vi satt upp vår akutinsats snabbt och redan från början är inställda på att finnas där under en kortare tid är det mesta vi gör temporärt. Vi bor på ”Stjärnhotellet” där vi har vårt lilla lager, två laptops på en lång bänk, fläktarna i taket sitter med nöd och näppe fast, småkrypen är mer hemma där än vad vi är, det är runt 35 grader varmt och det är dammigt. Och fuktigt.

Våra tält och bambustavochplastsavdelningar väntar på oss varje morgon tillsammans med patienter som hoppas på att bli botade. En del av dem som kommer till oss har kolerasymptom, men många av dem som kommer har andra symptom och vi har inte alltid möjlighet att bota dem utan ber dem istället kontakta vårdcentralen några minuter bort som drivs av regeringen.

 

Vi börjar sakta inse att det inte kommer att bli ett kolerautbrott i år och vi förbereder oss på att inom några veckor stänga vårt center och lämna över våra tält och förhoppningsvis vår personal till en organisation som kan ta vid där vi slutar.

Det är en kamp som utspelas kontinuerligt: utvecklingsinsatser och humanitära insatser – var går gränsen? När är det inte längre ett uppdrag för Läkare Utan Gränser utan för en annan slags organisation med andra kunskaper, erfarenheter och möjligheter? Att göra det man är bra på, och hålla sig till det är komplicerat när det handlar om människors liv!

 

På kvällen är jag helt slut, efter en middag på hotellets restaurang vilken idag serverade typisk nepalesisk mat bestående av ris, pickles (starkt kryddade färska grönsaker), varm grönsaksröra och linsgryta för hela 8 kronor är det sängen som gäller. Det sista jag ser framför mig innan jag somnar är mina närmsta kollegors glänsande ögon när jag tar fram några kakor mörk choklad, en flaska balsam och en bal toalettpapper (med tanke på toalettvanorna i området är det sistnämna högvaluta) inköpta i huvudstaden Kathmandu. Och hinner tänka innan John Blund fullkomligt däckar mig att man blir väldigt väldigt lättroad när man är ”where the action is”..

Organiserat kaos

oktober 29, 2008

Klockan är 6 på morgonen och om tio minuter ringer klockan för att väcka mig. Vilket uppenbarligen inte är nödvändigt. Tutandet utanför fönstret har redan börjat, och lastbilarna varvar sina motorer. Fläkten surrar i taket och skrämmer bort den fuktiga värmen som redan vid den här tiden på dygnet gör sig påmind. 30 minuter senare står jag utanför ”Stjärnhotellet” där vi bor tillfälligt för en spottstyver, och jag nöjer mig med att säga att vårt boende är ”basic”…

 

Jag är här för att besöka vårt koleracenter som vi just öppnat för att behandla de vars hem svämmats över av vatten efter att en damm brustit. Sydöstra delen av Nepal är drabbat, och stora delar av norra Indien. När vi kom hit för några veckor sidan möttes vi av 25,000 flyktingar som alla förlorat sina hem i översvämningen, sittandes på en väg utan några ägodelar.

 

Nu: organiserat kaos, människor boendes i bambustavstält med blå preseningar i långa rader. Jag går ronden med vår underbart kloke och tålmodige läkare. Han förklarar vikten av att kliva i byttan fylld med klorvatten innan vi går in i de provisoriska avdelningarna (också de av bambu och plast), förklarar hur koleran är oerhört dödlig om den inte behandlas. Hur snabbt den kan smitta, speciellt i flyktingläger. Förklarar lugnt för sköterskan hur hon ska krossa tabletten med lite vatten för att göra det lättare för 3-åringen framför oss att svälja medicinen. Vätska droppar sakta in i den lilla flickans lilla ven på den lilla handen som provisoriskt stabiliserats med en bit kartong. Hon ligger med slutna ögon på sin mammas arm, till synes omedveten om oss runtomkring.

 

En av städerskorna kommer in ”på avdelningen” och sprejar med klorvattenlösning på golvet, ett ständigt krig mot flugor och kolerabakterier utspelar sig dygnet runt i vårt center.

 

Jag spenderar eftermiddagen med en av våra nepalesiska sköterskor som jobbar i ett av de mobila team som åker runt i flyktinglägren för att leta upp kolerapatienter och föra dem till vårt behandlingstält. Hon är 22 år och frågar mig en massa saker om Sverige som jag skäms över att jag inte kan. Vad har vi för nationalsport? Nationalblomma? Nationaldjur? Hur stort är landet? Finns det några berg? Hon är den mest strålande och sprudlande och nyfikna kvinna man förmodligen kan hitta i ett flyktingläger i sydöstra Nepal.

 

Vi går där, hoppar mellan avföringshögarna (från människor och djur) och jag frågar varför latrinerna som står uppradade inte används. Får till svar att: ”De är inte vana vid sånt. De har alltid gått ut i fälten.” Och jag inser att jag under en och en halvtimmas bilfärd samma morgon faktiskt sett ovanligt många rumpor utmed vägen; helt ogenerat utför människor sina behov. Och jag funderar över våra låsta toalettdörrar på hemmaplan.

 

Jag funderar lite på hur jag själv skulle reagerat om någon talat om för mig att nejnej, du ska inte sitta på en toalett så här och absolut inte låsa dörren om dig: gå ut och sätt dig på fältet härutanför istället. Och inser att beteenden och vanor inte är så lätta att förändra. Inte för att man inte ska försöka, speciellt som det är av viktiga hälsoskäl. Men ändå.. Skulle jag lyssna? Även på den mest rationella förklaring? Väl medveten om min egen envishet?

Varför gör vi det här?

oktober 23, 2008

Vi har olika projekt här. Ett på väg att stängas inom en vecka eftersom det kolerautbrott vi befarade inte behagade infinna sig. Vilket vi är tacksamma för, även om kolera är en relativt lättbehandlad sjukdom, så kräver den sina dödsoffer och kan man undvika ett utbrott så är det självklart det vi jobbar för. För en ”emergency oriented” organisation som Läkare Utan Gränser är det dock alltid utmanande att hamna i en situation där det inte är en kris. Det blir liksom ett anti-klimax, samtidigt som vi är lättade över att inte behöva beskåda ett kolerautbrott med dödsoffer. Våra andra två projekten är mer inriktade på ”vanlig primärvård” där vi behandlar förkylningar och lunginflammationer, hudinfektioner och diarréer, har mödra/barnavårdsmottagning, behandlar undernäring, opererar framfall och gör andra mindre kirurgiska ingrepp mm.

Mina kollegor i Kathmandu är till största del Nepaleseroch även i fält hittar jag ryggraden i vår nepalesiska personal som utgör ungefär 80 personer, plus internationell personal. En salig mångkulturell blandning, vilket alltid är utmanande. Jag kan kallt räkna med att alla har helt olika uppfattning om och förväntan på hur jag ska vara. Och jag gör mitt bästa för att hitta mig själv i det här.

Jag har besökt ett av projekten och kommer att få lite mer skit under naglarna i veckan som kommer,  då jag far till ett annat av våra projekt. En bilfärd som tar en dag på skumpiga vägar. Njurbälte tror jag egentligen skulle vara del av minimumutrustningen tillsammans med nödproviant, mobiltelefon och Läkare Utan Gränsers stora vita flagga med röd logga fastsatt på bilen.

Jag har frågat mig själv, och jag brukar fråga mina kollegor som jag möter när jag är på uppdrag: varför gör vi det här? Vad är det som driver oss? För någon vecka fick jag ett riktigt bra svar som nog förklarar varför: ”Jag vill vakna på morgonen och känna att jag inte måste gå till jobbet!”. Och det kommer från en av våra projektledare som jobbar minst 16 timmar om dagen, 7 dagar i veckan. Han är definitivt ”where the action is”!

”Where the action is..”

oktober 17, 2008

Jag landade i Nepal för tre veckor sedan, och efter en intensiv och givande överlämning från min företrädare och tillika personen som jag ska lämna tillbaka rodret till om drygt två månader, känner jag mig hyfsat bekväm i min nya roll. Ett kort vikariat som landschef för Läkare Utan Gränser under svenska grå höstmånader är ett erbjudande svårt att motstå. Lägg där till ett land mitt i en politisk omvälvande period, översvämningar i ena delen av landet, stort behov av primärvård i andra delar. Lägg ytterligare till en generös arbetsgivare som ger tjänstledig => I’m on my way!

Det är första gången jag är i Nepal och det är mycket att lära sig om kultur, lagar, oskrivna och nedskrivna regler, religion och politik, samhälle, geografi, säkerhetsläget – för att inte tala om hälsoläget i landet. Jag tror att ordet jag söker är ”kontext”.

Det är första gången jag är landschef – tillförordnad sådan om man ska vara korrekt – efter några turer som projektledare och controller, och det är lite skillnad. Jag är inte här för att vara inblandad i varje detalj från latrinplacering i vårt koleracenter till hur vi planerar vilka bilar som förflyttar vår medicinska personal mellan våra kliniker med vilken upprepningsfrekvens. Eller för den delen på vilket sätt vi dagligen behandlar våra patienter. Jag har det övergripande ansvaret för verksamheten Läkare Utan Gränser bedriver i Nepal. Jag behöver vara tillräckligt insatt för att kunna berätta om projekten för nya projektledare, syrror, logistiker och läkare, för andra intressenter. Behöver vara tillräckligt insatt för att kunna hoppa in som projektledare om det behövs, för att analysera, stödja, peppa, coacha, säga nej, besluta, säga ”Go ahead”, samt se till att våra projekt inte tar en alltför hejdlös riktning. Det är en stor skillnad från att vara ”inblandad”. Jag behöver dock veta vad som händer, hålla mig informerad – men samtidigt lämna utrymme för projektledarna – och de medicinska, logistiska och financiella coordinatorerna, sjuksköterskorna, logistikerna och läkarna – att vara ansvariga för sina delar.

Det tog mig en vecka och några tilltrampade tår att förstå det. Speciellt svårt när jag själv arbetat som projektledare och tycker det är superintressant att får vara ”where the action is”. Och nu sitter jag i Kathmandu med ett mer strategiskt och övergripande perspektiv. Jag pratar med andra organisationer, nätverkar, samordnar till viss del när det behövs, är i indirekt kontakt med regering och hälsoministeriet, skriver på planen för 2009 tillsammans med medco, finco och projektledare. Och det övergripande målet för mig och mina tre månader här är att hålla saker och ting flytande. Hantera kriser när de uppstår och genomföra några punkter och prioriteringar tills ordinarie landschef är tillbaka. Det är ett annat slags ansvar än vad jag är van vid. Väldigt utmanande och oerhört intressant – men annorlunda.