Morgonronden

november 30, 2008

Jag går med vår läkare, våra sköterskor och barnmorska på morgonens rond. För att jag vill förstå vad det är för slags vardag mina kollegor har. Ska jag kunna hjälpa dem på något sätt i min roll här så måste jag förstå vad de möter varje dag. För att jag ska kunna göra mitt jobb, klura på och förklara varför vi är i Nepal, värdera om vi använder våra resurser på bästa sätt just här, så måste jag förstå vad vi gör. Även om jag inte har så mycket att tillägga på det praktiska planet, så vill jag försöka gå några steg i mina kollegors mockasiner.

Och så vill jag veta också. Och förstå. Och jag vill lära mig. Men det är mer mina personliga amibitioner som kommer fram där – snarare än de professionella.

Några av de inskrivna påminner mig om det ålderdomshem jag jobbade på under några somrar på högstadiet och gymnasiet. En av dem är förmodligen dement, och definitivt döv. Dessutom verkar han inte ha så många tänder kvar, vilket gör talet otydligt och för att göra det hela än mer komplicerat talar han en dialekt som ingen av våra kollegor riktigt kan översätta.

De andra männen hör något bättre, men även de ser ut att vara i 80-årsåldern då krämporna tar ut sin rätt. Men då det inte finns mycket för Läkare Utan Gränser att göra vad det gäller att faktiskt bota något. Lindra. Men inte bota.

De flesta av sängarna upptas dock av gravida kvinnor eller nyförlösta kvinnor. Vi väger de små bebisarna, och jag tror inte att något av de barn som är inlagda väger över 3 kg. Jag vänjer mig inte vid de småsmå fingrarna, småsmå sparkande fötter som lindas in i saronger tills bebisen blir ett litet knyte med stora ögon omgivet av färgstarkt tyg.

En kille i 5-årsåldern ligger alldeles stilla med sitt ben spjälkat och från undersidan av foten går ett snöre ut förbi kortändan av sängen, och på slutet av snöret hänger en liten tegelsten. Läkaren visar en röntgenbild av det avbrutna benet och förklarar att vi måste dra isär benen så att de växer ihop på rätt sätt. Risken är annars att pojken får leva med ett ben kortare än det andra. Pojken ser förvånansvärt lugn ut.

Jag funderar ett slag på hur exakt samma benbrott hade hanterats på ett sjukhus i Sverige, och tänker att jag sällan sett tegelstenar hängandes från sjukhussängar. Men jag kanske inte har varit på rätt ställe vid rätt tillfälle. Jag sitter på huk en bit ifrån, och känner återigen hur förbannat stolt jag är över att jobba för den här organisationen, hur stolt jag är över att vi hittar lösningar för de situationer som uppstår även när vi inte har allt som skulle behövas. Stolt över att vi försöker. Med allt vi har att ge.

Ronden fortsätter med utskrivningar, undersökningar, uppföljningar, ny medicinering, rynkade pannor över bebisar som inte gått upp i vikt, glada miner mot den gravida kvinna som ser ut att må mycket bättre efter en blodtransfusion. Efter ungefär två timmar är den klar, vi har då gått igenom alla patienterna. Och jag har vandrat några få centimeter i mina kollegors mockasiner, är lite mer lärd, lite mer konfunderad över världen, men samtidigt väldigt mycket imponerad.