Forts Ledig dag i Kathmandu

november 9, 2008

Jag fortsätter min promenad och närmar mig mitt första mål för dagen. Ett café med en vacker lugn innergård. Sätter mig ned, äter en god lunch. Tillåter mig att känna mig som en turist som inte har en aning om gatubarn, politiska konflikter, exploderande och dödliga bomber, kolerautbrott, unga kvinnors framfall och hög barnadödlighet. Håller verkligheten ifrån mig några timmar till med hjälp av bland annat Monica Zetterlund och Aretha Franklin.

 

Vid Patans kända torg (Durbar square) tornar höga tempel upp sig. Det känns som Stortorget i Gamla stan vid juletid, människor överallt, allt är till salu från kashmirsjalar till buddhastatyer i guld. Tibetanska målningar och trämasker. Jag går rätt snabbt därifrån. Kopplar ur musiken och låter mig hamna där jag hamnar eftersom jag helt tappat bort mig, men tänker att så länge jag kan hitta en taxi så är jag trygg eftersom jag vet var mitt tillfälliga hem ligger. Jag låter mig komma bort mig. Det är lördag. Och uppenbarligen allmän tvagningsdag i staden.

 

Nu uppmärksammar jag badande och tvättande människor överallt. I fontänerna, på de halvt fallfärdiga husens terasser, utmed gatan där jag går. Gatorna här är trånga och förmodligen var det så här för 100 år sedan i Gamla Stan i Stockholm. Människor sitter inte inne i sina – vad som ser ut att vara – små hem. De sitter utmed gränderna, pratar, utbyter tomater och cykeldäcksslangar, grytor och bebisar, barnen smäller smällare och jagar bollar, försöker få drakar att flyga mellan skröpliga husfasader och tilltufsade hustak och de, barnen alltså, ser ganska nytvagade ut.

 

Jag känner mig som om jag traskar rakt igenom människors vardagsrum och är inte helt bekväm med det. Tänker att jag förmodligen borde ta vänster här, följer min intuition – vilket jag egentligen vet att jag inte borde – och hamnar på en väg som leder rakt förbi vad som måste vara Herrtvagningsområdet (!). Ok – nu raskar jag faktiskt på mina steg så att det börjar närma sig ett hårt träningspass. Det här är lite för mycket närhet till verkligheten – och jag är nog inte speciellt välkommen.

 

På vägen tillbaka, när jag väl hittar rätt, har kossorna försvunnit. Lördagens eftermiddagstrafik har börjat lugna sig. Jag också. Överskottsenergin är slut, jag sätter mig på terassen som hör till huset där vi har kontor/lägenhet tillika där jag tillbringar större delen av mina dagar. Pustar ut. Tänker att jag nog ska kolla mina mail och se vad som har hänt i våra projekt under dagen. Låter mig åter ikläda mig rollen som landschef och återgå till att hålla ett öga på ”where the action is…”

 

Annons