Eftersom vi satt upp vår akutinsats snabbt och redan från början är inställda på att finnas där under en kortare tid är det mesta vi gör temporärt. Vi bor på ”Stjärnhotellet” där vi har vårt lilla lager, två laptops på en lång bänk, fläktarna i taket sitter med nöd och näppe fast, småkrypen är mer hemma där än vad vi är, det är runt 35 grader varmt och det är dammigt. Och fuktigt.

Våra tält och bambustavochplastsavdelningar väntar på oss varje morgon tillsammans med patienter som hoppas på att bli botade. En del av dem som kommer till oss har kolerasymptom, men många av dem som kommer har andra symptom och vi har inte alltid möjlighet att bota dem utan ber dem istället kontakta vårdcentralen några minuter bort som drivs av regeringen.

 

Vi börjar sakta inse att det inte kommer att bli ett kolerautbrott i år och vi förbereder oss på att inom några veckor stänga vårt center och lämna över våra tält och förhoppningsvis vår personal till en organisation som kan ta vid där vi slutar.

Det är en kamp som utspelas kontinuerligt: utvecklingsinsatser och humanitära insatser – var går gränsen? När är det inte längre ett uppdrag för Läkare Utan Gränser utan för en annan slags organisation med andra kunskaper, erfarenheter och möjligheter? Att göra det man är bra på, och hålla sig till det är komplicerat när det handlar om människors liv!

 

På kvällen är jag helt slut, efter en middag på hotellets restaurang vilken idag serverade typisk nepalesisk mat bestående av ris, pickles (starkt kryddade färska grönsaker), varm grönsaksröra och linsgryta för hela 8 kronor är det sängen som gäller. Det sista jag ser framför mig innan jag somnar är mina närmsta kollegors glänsande ögon när jag tar fram några kakor mörk choklad, en flaska balsam och en bal toalettpapper (med tanke på toalettvanorna i området är det sistnämna högvaluta) inköpta i huvudstaden Kathmandu. Och hinner tänka innan John Blund fullkomligt däckar mig att man blir väldigt väldigt lättroad när man är ”where the action is”..