Besök i kliniken

november 20, 2008

I kliniken sitter en lång smal kvinna lite vid sidan av gruppen och leker med sitt barn som ligger framför henne på cementgolvet tillfälligt täckt av en färgstark sarong. Mamman ser så ung ut. Och så smal. Och barnet framför henne är så litet. Hon kan inte väga mer än 3 kilo. Max! Och jag blir lite förvånad när jag ser att bebisen får plumpynut.

Plumpynut är en slags kaloribomb till söt nötkräm innehållande de näringsämnen man behöver för att gå upp i vikt, vilket ofta används då man inte har tillgång till rätt balans av protein, kolhydrater och fett i sin normala kost. Denna sorts RTUF (Ready to Use Food) kommer i en liten tillförsluten påse med noggranna instruktioner om hur den ska konsumeras. Mammorna får en veckas ranson för barnet, kommer tillbaka på återbesök med de tomma påsarna, barnen vägs och mäts och kurvan registreras, och nya plumpynutpåsar delas ut för kommande vecka.

Den lilla tjejen gör mig dock konfunderad. För enligt våra regler, så får man inte ge den här sortens behandling till barn under sex månader. Jag vänder mig till en av mina medicinska kollegor och frågar lite försynt. Hon ler och tittar med strålande ögon på barnet, och säger:
– Den där lilla var allt bra dålig när hon kom hit för några veckor sedan, jag var tvungen att skicka henne på remiss till sjukhuset där hon har legat fram tills nu. Hon blev utskriven idag. Hon kan knappt ha vägt mer än två kilo. Och hon var då sex månader!

Jag får återigen den där känslan av att vara priviligerad. Jag har en sjumånaders bebis framför mig som väger betydligt mindre än vad jag gjorde som nyfödd!! Men hon kommer förmodligen att klara sig. Och jag är glad över att se lyckan i moderns ansikte när hon tittar på sin dotter.

Jag sitter med på några av konsultationerna men förstår inte mycket av språket, utan får en del översatt för mig. Jag vill inte störa för mycket, så jag smyger istället in och sätter mig i rummet där vi tar hand om omläggningar av sår. Oftast barn med brännskador. En av undersköterskorna lägger försiktigt på en tjock vit kräm på liten killes överarm. Pojken är kanske fyra år, och jag får berättat för mig att han kommit in med 27% brännskador, efter att ha fått kokande olja över sig.

Han kommer med sin far varje vecka och får sina sår omlagda. Med försiktiga fingertoppar lägger hon på insmorda bandageplattor som jag inte vet vad de heter på svenska, lindar sedan torrt bandage runt armen. 4-åringen sitter i sin pappas knä och är helt tyst. Som om han resignerat eller helt enkelt vant sig vid smärtan.

På mina besök i projekten brukar jag oftast spendera tid i våra kliniker och sjukhus. Det är där jag förstår vad vi gör, det är där vi räddar liv och lindrar nöd. De där orden som upprepas så ofta att de nästan förlorar betydelse – men när man ser dem få liv på det här sättet påminns jag om vad jag gör och varför. Jag är en del av en riktigt förbannat bra och handlingskraftig organisation som utför och gör en massa bra saker. Jag behöver den påminnelsen när jag i mitt dagliga liv ibland har lite för många datorer, telefoner och papper runtomkring mig.

Priviligerad!

november 17, 2008

Det är runt 35 grader varmt. När vi kom hit i morse var det som om en effektiv maskin satts igång: var och en visste precis vad de skulle göra. Öppna plåtlådan med medicinerna, förbereda apoteket, börja fylla små påsar med medicin som den gode apotekaren vet kommer att behövas under dagen. Hänga upp vågen i det provisoriska bambu/plasttaket och ta fram mätbrädan för att ta hand om de undernärda barnen. En del av dem nya i programmet, en del av dem på återbesök.

Man tar fram registreringsböckerna och nya journalböcker – de som patienterna får ta med sig hem, och förväntas ta med sig vid nästa besök. Tar fram bandagen och krämerna som behövs för att ta hand om alla de brännskador som kommer till oss.

Det råder en febril aktivitet i cirka 30 minuter, sedan släpps första gruppen patienter in. De med mest allvarliga åkommor – oftast undernärda barn – tas om hand först.

Jag sitter nu och försöker göra mig så osynlig som möjligt, vilket är ganska omöjligt som fräknig blondin i Nepal – men efter ett tag så verkar de ca tjugo kvinnorna med varsitt barn på armen ha vant sig vid mig. De sitter ganska lugnt och väntar på att få sina namn uppropade. De är den första gruppen av väntande patienter som släppts in. Barnen är små. Alldeles för små i mina ögon, även om jag har fått förklarat för mig att barnen här är små när de föds. Ofta väger de inte mer än två till två och ett halvt kilo.

I jämförelse var jag en bamsebebis när jag föddes. I en helt annan del av världen. Det är uppenbart när jag sitter här att jag är så oerhört priviligerad.

På väg till klinikerna!

november 13, 2008

Vi åker efter varandra i en karavan av vita bilar. Alla med varsin flagga, med Läkare Utan Gränsers logga på motorhuven och på sidodörrarna. En Toyota Landcruiser och två Tatas (den indiska varianten av Toyota – jag kom förresten på att om man säger Toyota snabbt så låter det misstänkt likt Tata).

Vi skumpar fram på sandiga, guppiga – ibland håliga – ibland obefintliga – vägar. Kilometermässigt är det inte så långt, men med ständigt mötande lastbilar som tagna från en annan planet och en annan tidsperiod, mötande traktorer, mötande kor, sovande hundar och getter mitt på vägarna, vandrande buskar och vinglande cyklar. Ja – då tar det en timma eller mer.

Jag kanske ska förklara vad vandrande buskar är. Det här är ett jordbruksområde utan alltförmånga maskiner till hjälp vid skörd och transport av densamma. Det blir mycket bärande, och vad jag kan förstå är det av helt naturliga tidsmässiga effektivitetsskäl man försöker bära så mycket som möjligt på en vända. Vilket innebär att vi ofta möter ett par ben (nästan alltid insvepta i sarong eller kjol, inte lika vanligt med byxor är jag rädd) med ett galet högt lass av hö, torkade långa löv eller vass. Därav vandrande buskar.

Jag förstår fortfarande inte hur de överhuvudtaget ser framför sig. Men jag förstår att de måste ha bra balanssinne och superstarka nackmuskler.

Två dagar varje vecka åker det mobila teamet bestående av sköterskor, läkare, apotekare, registrerare, vårdbiträden osv till en av våra mindre kliniker – motsvarande vårdcentraler. Vår andra klinik får tre dagars besök varje vecka.

Vi försöker rekrytera i byarna där vi har kliniker för att slippa åka med så många bilar, men det finns inte så många här ens med en grundläggande utbildning. Fem dagar i veckan är vi i klinikerna och sedan används fredagen för dokumentation och uppföljning av data – och så en dags vila på lördagen.

I vanliga fall brukar de klara sig med två bilar, men eftersom jag snällt frågat på morgonen om det fanns möjlighet för mig att få följa med, och sedan ta en tur till vår andra klinik – så blev det tre bilar. Som tur är har vår logistiker ett ärende till den andra kliniken, vilket gör det hela mer försvarbart. Vi planerar att bygga ett tak för att ge skugga till de väntande patienterna där, och vår logistiker åker dit för att mäta upp hur mycket bambustavar vi behöver, hur mycket plast och förhoppningsvis hitta personal som kan hjälpa oss.

Vi avviker på eftermiddagen för en ytterligare 1 timmas guppig bilfärd till vår andra klinik. Väl där bjuds vi på det chai – traditionellt kryddstarkt te med mjölk och mycket socker – honungs/socker/mjölk/brödbollar för att ytterligare spä på sockerchocken samt samosas och friterade lökplattor. Jag sitter där med mina två logistikerkollegor som förhandlar priser och löner, beräknar takkvadratmetrar och bambuåtgång. Jag mumsar nepalesiska godsaker och får del av en enorm gästfrihet och känner mig som vanligt skyldig. Det borde vara jag som bjuder på något. Inte tvärtom!