Eftersom vi satt upp vår akutinsats snabbt och redan från början är inställda på att finnas där under en kortare tid är det mesta vi gör temporärt. Vi bor på ”Stjärnhotellet” där vi har vårt lilla lager, två laptops på en lång bänk, fläktarna i taket sitter med nöd och näppe fast, småkrypen är mer hemma där än vad vi är, det är runt 35 grader varmt och det är dammigt. Och fuktigt.

Våra tält och bambustavochplastsavdelningar väntar på oss varje morgon tillsammans med patienter som hoppas på att bli botade. En del av dem som kommer till oss har kolerasymptom, men många av dem som kommer har andra symptom och vi har inte alltid möjlighet att bota dem utan ber dem istället kontakta vårdcentralen några minuter bort som drivs av regeringen.

 

Vi börjar sakta inse att det inte kommer att bli ett kolerautbrott i år och vi förbereder oss på att inom några veckor stänga vårt center och lämna över våra tält och förhoppningsvis vår personal till en organisation som kan ta vid där vi slutar.

Det är en kamp som utspelas kontinuerligt: utvecklingsinsatser och humanitära insatser – var går gränsen? När är det inte längre ett uppdrag för Läkare Utan Gränser utan för en annan slags organisation med andra kunskaper, erfarenheter och möjligheter? Att göra det man är bra på, och hålla sig till det är komplicerat när det handlar om människors liv!

 

På kvällen är jag helt slut, efter en middag på hotellets restaurang vilken idag serverade typisk nepalesisk mat bestående av ris, pickles (starkt kryddade färska grönsaker), varm grönsaksröra och linsgryta för hela 8 kronor är det sängen som gäller. Det sista jag ser framför mig innan jag somnar är mina närmsta kollegors glänsande ögon när jag tar fram några kakor mörk choklad, en flaska balsam och en bal toalettpapper (med tanke på toalettvanorna i området är det sistnämna högvaluta) inköpta i huvudstaden Kathmandu. Och hinner tänka innan John Blund fullkomligt däckar mig att man blir väldigt väldigt lättroad när man är ”where the action is”..

Organiserat kaos

oktober 29, 2008

Klockan är 6 på morgonen och om tio minuter ringer klockan för att väcka mig. Vilket uppenbarligen inte är nödvändigt. Tutandet utanför fönstret har redan börjat, och lastbilarna varvar sina motorer. Fläkten surrar i taket och skrämmer bort den fuktiga värmen som redan vid den här tiden på dygnet gör sig påmind. 30 minuter senare står jag utanför ”Stjärnhotellet” där vi bor tillfälligt för en spottstyver, och jag nöjer mig med att säga att vårt boende är ”basic”…

 

Jag är här för att besöka vårt koleracenter som vi just öppnat för att behandla de vars hem svämmats över av vatten efter att en damm brustit. Sydöstra delen av Nepal är drabbat, och stora delar av norra Indien. När vi kom hit för några veckor sidan möttes vi av 25,000 flyktingar som alla förlorat sina hem i översvämningen, sittandes på en väg utan några ägodelar.

 

Nu: organiserat kaos, människor boendes i bambustavstält med blå preseningar i långa rader. Jag går ronden med vår underbart kloke och tålmodige läkare. Han förklarar vikten av att kliva i byttan fylld med klorvatten innan vi går in i de provisoriska avdelningarna (också de av bambu och plast), förklarar hur koleran är oerhört dödlig om den inte behandlas. Hur snabbt den kan smitta, speciellt i flyktingläger. Förklarar lugnt för sköterskan hur hon ska krossa tabletten med lite vatten för att göra det lättare för 3-åringen framför oss att svälja medicinen. Vätska droppar sakta in i den lilla flickans lilla ven på den lilla handen som provisoriskt stabiliserats med en bit kartong. Hon ligger med slutna ögon på sin mammas arm, till synes omedveten om oss runtomkring.

 

En av städerskorna kommer in ”på avdelningen” och sprejar med klorvattenlösning på golvet, ett ständigt krig mot flugor och kolerabakterier utspelar sig dygnet runt i vårt center.

 

Jag spenderar eftermiddagen med en av våra nepalesiska sköterskor som jobbar i ett av de mobila team som åker runt i flyktinglägren för att leta upp kolerapatienter och föra dem till vårt behandlingstält. Hon är 22 år och frågar mig en massa saker om Sverige som jag skäms över att jag inte kan. Vad har vi för nationalsport? Nationalblomma? Nationaldjur? Hur stort är landet? Finns det några berg? Hon är den mest strålande och sprudlande och nyfikna kvinna man förmodligen kan hitta i ett flyktingläger i sydöstra Nepal.

 

Vi går där, hoppar mellan avföringshögarna (från människor och djur) och jag frågar varför latrinerna som står uppradade inte används. Får till svar att: ”De är inte vana vid sånt. De har alltid gått ut i fälten.” Och jag inser att jag under en och en halvtimmas bilfärd samma morgon faktiskt sett ovanligt många rumpor utmed vägen; helt ogenerat utför människor sina behov. Och jag funderar över våra låsta toalettdörrar på hemmaplan.

 

Jag funderar lite på hur jag själv skulle reagerat om någon talat om för mig att nejnej, du ska inte sitta på en toalett så här och absolut inte låsa dörren om dig: gå ut och sätt dig på fältet härutanför istället. Och inser att beteenden och vanor inte är så lätta att förändra. Inte för att man inte ska försöka, speciellt som det är av viktiga hälsoskäl. Men ändå.. Skulle jag lyssna? Även på den mest rationella förklaring? Väl medveten om min egen envishet?

Varför gör vi det här?

oktober 23, 2008

Vi har olika projekt här. Ett på väg att stängas inom en vecka eftersom det kolerautbrott vi befarade inte behagade infinna sig. Vilket vi är tacksamma för, även om kolera är en relativt lättbehandlad sjukdom, så kräver den sina dödsoffer och kan man undvika ett utbrott så är det självklart det vi jobbar för. För en ”emergency oriented” organisation som Läkare Utan Gränser är det dock alltid utmanande att hamna i en situation där det inte är en kris. Det blir liksom ett anti-klimax, samtidigt som vi är lättade över att inte behöva beskåda ett kolerautbrott med dödsoffer. Våra andra två projekten är mer inriktade på ”vanlig primärvård” där vi behandlar förkylningar och lunginflammationer, hudinfektioner och diarréer, har mödra/barnavårdsmottagning, behandlar undernäring, opererar framfall och gör andra mindre kirurgiska ingrepp mm.

Mina kollegor i Kathmandu är till största del Nepaleseroch även i fält hittar jag ryggraden i vår nepalesiska personal som utgör ungefär 80 personer, plus internationell personal. En salig mångkulturell blandning, vilket alltid är utmanande. Jag kan kallt räkna med att alla har helt olika uppfattning om och förväntan på hur jag ska vara. Och jag gör mitt bästa för att hitta mig själv i det här.

Jag har besökt ett av projekten och kommer att få lite mer skit under naglarna i veckan som kommer,  då jag far till ett annat av våra projekt. En bilfärd som tar en dag på skumpiga vägar. Njurbälte tror jag egentligen skulle vara del av minimumutrustningen tillsammans med nödproviant, mobiltelefon och Läkare Utan Gränsers stora vita flagga med röd logga fastsatt på bilen.

Jag har frågat mig själv, och jag brukar fråga mina kollegor som jag möter när jag är på uppdrag: varför gör vi det här? Vad är det som driver oss? För någon vecka fick jag ett riktigt bra svar som nog förklarar varför: ”Jag vill vakna på morgonen och känna att jag inte måste gå till jobbet!”. Och det kommer från en av våra projektledare som jobbar minst 16 timmar om dagen, 7 dagar i veckan. Han är definitivt ”where the action is”!