Graviditetsepidemi

december 3, 2008

Jag lämnade för några veckor sedan det som skulle vara ett utbrott av kolera, men som aldrig blev ett utbrott, och nu är jag här. Där det är ett utbrott, men egentligen inte ska kunna vara ett utbrott. Eller? Jag befinner mig på ett sjukhus där vi nyligen började arbeta, och här har man enligt statistik och hörsägen haft kanske en förlossning per dag de senaste åren. Och nu vi har upp till nio stycken per dag. Jag funderar lite på om det kan finnas något som heter graviditetsepidemi eller förlossningsutbrott…

Jag önskar att jag kunde skriva solskenshistorier om dessa förlossningar, att barnen har föräldrar som med tårar i ögonen blir förtrollade av de små liven. Jag önskar att jag kunde skriva med rent samvete och utan lögn att alla barnen har ett underbart hem att komma till, att de är önskade och att de kommer att bli väl omhändertagna. Jag önskar att jag kunde skriva att alla barn som förlösts här den senaste månaden var och är vid liv.

Det är mycket jag önskar mig när jag är på uppdrag för Läkare Utan Gränser. Det är mycket jag blir förbannad över. Men det är också mycket jag blir oerhört stolt över.

Stolt över det som faktiskt funkar, och medveten om alla de timmar som mina medarbetare och kollegor – tillsammans med befintliga hälsostrukturer – lägger ned varje dag på att få det att funka. Även när det är frustrerande. Även när det inte går som vi vill, så kommer alla varje dag till jobbet. Tar nya tag med logistiken, medicinerna, patienterna, personalen, sjukhusen och klinikerna.

När jag pratar med vår läkare och hon berättar om förlossningarna här blir jag helt ställd. För det är alltför många födslar som är onormala, för många dödfödslar. För mycket av allt som inte är normalt ”i en annan del av världen”. Hon ser det på mig, och säger:

”Jag känner samma sak. Jag har sett saker här som jag aldrig trodde jag skulle få se. Saker som inte skulle kunna hända. Barn som kommer ut med ansiktet först, eller med ena armen först.”

Och jag kan inte ens förmå mig att skriva vad man måste göra för att få ut dem.

När jag sedan försöker sova senare på kvällen under mitt myggnät som är tätt instoppat mellan säng och madrass för att hålla allehanda kryp borta tänker jag på hur vi klarar av det här. Hur kan vi leva mitt i det här i fem månader? I tio månader? Vad gör det med oss att vara här, att uppleva och se det som vi gör. Hur hanterar vi det?

Och jag tänker på skratten jag hör i huset där vi bor, där en klok och händig logistiker byggt en Skybar på en terass. Några väggar, några fönsterramar, ett hörn med kuddar och DVD-spelare, några fläktar som jagar bort värmen när det är som värst under monsunperioden, ett bord för middag och kortspel, ett kyl med kall dricka, några bambustänger som håller taket uppe är dekorerade med små färgade lampor och pappersgirlanger. Någon har musik med sig.

Högst upp på husets tak, dit man når med en halvsäker stege, finns en hängmatta, någon har ställt dit en säng och en stol. Och där är man ensam med stjärorna. Någonstans i huset berättar någon om semesterplanerna, hemresan, familjen. I en annan del pratas det om dagens frustrationer på sjukhuset, i ytterligare en del av huset berättas om gamla kärlekar och nya. Minnen och planer, funderingar och tankar.

Och ibland gräl, missförstånd och delade meningar. Men ändå på något sätt hittar vi vägar att fungera mitt i det här. Att få till en slags vardag, dela med oss av det som är förbannat jobbigt, men även se det lustiga i att man väcks av snarkande grisar på morgonen, eller hålls vaken av nepalesisk livemusik på kvällarna. Kanske är det så människan fungerar. Vi hittar vägar.

Annons

Morgonronden

november 30, 2008

Jag går med vår läkare, våra sköterskor och barnmorska på morgonens rond. För att jag vill förstå vad det är för slags vardag mina kollegor har. Ska jag kunna hjälpa dem på något sätt i min roll här så måste jag förstå vad de möter varje dag. För att jag ska kunna göra mitt jobb, klura på och förklara varför vi är i Nepal, värdera om vi använder våra resurser på bästa sätt just här, så måste jag förstå vad vi gör. Även om jag inte har så mycket att tillägga på det praktiska planet, så vill jag försöka gå några steg i mina kollegors mockasiner.

Och så vill jag veta också. Och förstå. Och jag vill lära mig. Men det är mer mina personliga amibitioner som kommer fram där – snarare än de professionella.

Några av de inskrivna påminner mig om det ålderdomshem jag jobbade på under några somrar på högstadiet och gymnasiet. En av dem är förmodligen dement, och definitivt döv. Dessutom verkar han inte ha så många tänder kvar, vilket gör talet otydligt och för att göra det hela än mer komplicerat talar han en dialekt som ingen av våra kollegor riktigt kan översätta.

De andra männen hör något bättre, men även de ser ut att vara i 80-årsåldern då krämporna tar ut sin rätt. Men då det inte finns mycket för Läkare Utan Gränser att göra vad det gäller att faktiskt bota något. Lindra. Men inte bota.

De flesta av sängarna upptas dock av gravida kvinnor eller nyförlösta kvinnor. Vi väger de små bebisarna, och jag tror inte att något av de barn som är inlagda väger över 3 kg. Jag vänjer mig inte vid de småsmå fingrarna, småsmå sparkande fötter som lindas in i saronger tills bebisen blir ett litet knyte med stora ögon omgivet av färgstarkt tyg.

En kille i 5-årsåldern ligger alldeles stilla med sitt ben spjälkat och från undersidan av foten går ett snöre ut förbi kortändan av sängen, och på slutet av snöret hänger en liten tegelsten. Läkaren visar en röntgenbild av det avbrutna benet och förklarar att vi måste dra isär benen så att de växer ihop på rätt sätt. Risken är annars att pojken får leva med ett ben kortare än det andra. Pojken ser förvånansvärt lugn ut.

Jag funderar ett slag på hur exakt samma benbrott hade hanterats på ett sjukhus i Sverige, och tänker att jag sällan sett tegelstenar hängandes från sjukhussängar. Men jag kanske inte har varit på rätt ställe vid rätt tillfälle. Jag sitter på huk en bit ifrån, och känner återigen hur förbannat stolt jag är över att jobba för den här organisationen, hur stolt jag är över att vi hittar lösningar för de situationer som uppstår även när vi inte har allt som skulle behövas. Stolt över att vi försöker. Med allt vi har att ge.

Ronden fortsätter med utskrivningar, undersökningar, uppföljningar, ny medicinering, rynkade pannor över bebisar som inte gått upp i vikt, glada miner mot den gravida kvinna som ser ut att må mycket bättre efter en blodtransfusion. Efter ungefär två timmar är den klar, vi har då gått igenom alla patienterna. Och jag har vandrat några få centimeter i mina kollegors mockasiner, är lite mer lärd, lite mer konfunderad över världen, men samtidigt väldigt mycket imponerad.

Being a hero is easy!

november 26, 2008

I och med att vi idag firar att Läkare Utan Gränser startades för femton år sedan i Sverige så funderar jag lite på det här med hjältar. Vad är en hjälte? Är det egentligen så lätt att vara en? Många gånger när jag möter nya människor och det efter ett tag kommer fram att jag har varit på uppdrag för Läkare Utan Gränser, kommer det oftast några kommentarer:

– Är du läkare? (nej..)
– Det där har jag alltid velat göra!

Ibland kommer ett

– Ni är så himla bra!

Ibland kommer ett

– Ok – och vad gör du på fritiden då?

Reaktionerna varierar såklart beroende på sammanhang och på personerna man pratar med, men många gånger får jag känslan av att det placeras en liten hjältegloria på mitt huvud.

Och jag måste säga att jag oftast känner att den där glorian är oförtjänt. Jag känner mig rätt obekväm med den – för det jag gör kan inte värderas som bättre eller sämre än något annat. Det faktum att jag arbetar för Läkare Utan Gränser gör mig personligen egentligen inte till en bättre människa. Jag kan ju faktiskt sitta här i Kathmandu och vara vansinnigt dryg, otrevlig och ohjälpsam. Föga hjältelikt..

Vilket jag hoppas att jag inte uppfattas som. Men ändå.

Det jag vill komma till är att det är vad vi gör i våra dagliga liv som gör oss till hjältar. Och hur vi gör dem.

Det behöver inte vara stort som att åka till Sudan, eller skänka en miljon, eller öppna ett barnhem. Det är det vardagliga som gör oss till hjältar. Varje människa har sitt eget ansvar att vara en hjälte – och det är bara vi själva som sätter gränser och/eller värderingar på våra handlingar.

Jag funderar lite på det där med hjältar och undrar vad som är mer hjältelikt? Att vara landschef för Läkare Utan Gränser i Kathmandu, eller hjälpa en blind tant över Sveavägen? Att skänka en slant till en uteliggare vid Slussens tunnelbana eller till ett gatubarn i Nairobi, Kenya? Att besvara telefonsamtal från barn på BRIS eller att vara den goda lyssnaren till vännen vars pojkvän just gjort slut? Att skänka pengar till en hjälporganisation i Sverige eller ge ett lån till en 15-åring i Sydafrika för att stödja dennes skolgång? Att komma ihåg sin mormor på hennes födelsedag eller hjälpa till vid en förlossning?

Jag kan fortsätta i evigheter. Jag tror inte att man kan värdera hjälteinsatser. Vi kan bara vara hjältar på det sätt vi själva anser vara värdefullt. När vi tror på det vi gör, det är då blixten står stilla när vi rör oss. Det är då människor börjar lyssna när vi talar. Det är då vi kan smyga tystare än djungelkatten. Det är då vi kan ha tio tigrars styrka och tusen ögon och tusen öron. Fantomen gör naturligtvis osannolika seriesaker. Vi vanliga dödliga får nöja oss med verkligheten och bidra på vårt eget sätt till att förbättra världen. Om det så är att arbeta i ett av våra sjukhus i Kongo-Kinshasa eller skänka en slant: It is easy to be a hero!

Patienter som vi träffar och behandlar i våra kliniker och sjukhus, dokumenteras och analyseras (konfidentiellt såklart). Symptom, diagnos, behandling och medicinering rapporteras. Apotekaren registrerar hur mycket medicin han lämnar ut osv. All statistik hamnar sedan i en medicinsk månadsrapport som landar på den medicinske koordinatorns bord, som i sin tur sätter ihop data för hela Nepal, analyserar den innan han skickar en sammanställning till huvudkontoret som granskar den ytterligare.

Apotekarens statistik på utlämnad medicin matchas mot leveranser och lagernivåer, vilka ligger till grund för beställningar. Apotekarens statistik analyseras också och jämförs med ackumulerade siffror av diagnoser av sjukdomar, som hanteras av sjukvårdspersonalen. Allt för att se till att det vi gör och planerat göra hänger ihop. Och för att undvika korruption. Och för att se till att vi inte skriver ut mer medicin än vad vi egentligen bör. Osv.

I analyserna av datan som samlas ihop, tittar vi även på trender. T.ex om vi börjar se mer undernärda barn. Eller fler malariafall. Eller mer sexuellt överförbara sjukdomar. Och om vi kan säkerställa en trend försöker vi svara på det förändrade behovet och sedan ta reda på orsaken till förändringen. Den medicinske koordinatorn tillsammans med teamet i projektet har huvudansvar för ovanstående aktivitet.

Det som kan sägas sticka ut i den Nepalesiska ackumulerade medicinska rapporteringen jämfört med andra länder är framfall. Ovanligt många – även yngre – kvinnor kommer till oss med framfall.

Jag frågar min närmsta kollega, läkare och tillika medicinsk koordinator: varför? Han säger att vi inte med säkerhet kan veta, men det har med själva förlossningsförfarandet att göra, och ger en målande beskrivning av den som inte direkt uppmuntrar till graviditet och naturlig förlossning i Nepal. Dessutom säger han, att kvinnorna knappt hinner hämta sig från en graviditet innan de blir gravida igen. Speciellt om de fått en dotter.

Läkare Utan Gränser fokuserar en hel del på mödra- och barnavård i Nepal. Och det faller sig naturligt, för ibland när jag går omkring i vårt projekts kliniker och sjukhus får jag för mig att jag är mitt i ett massivt graviditet/förlossningsutbrott.

Alla analyser, insamlade data och erfarenheter används även i planeringen inför nästa år. Den processen sker varje höst inom Läkare Utan Gränser. Då sätter man ramarna för verksamheten för följande år. Hur många patienter tror man sig ha, med vilka sorters sjukdomar/behov, och vilken behandling, som kostar hur mycket. Hur många behöver vi ha anställda för att kunna hantera den här mängden patienter, med just den här sortens behandling. Kala’Azar kräver trettio dagars behandling, Tuberkulos ungefär ett halvår, malaria några dagar, HIV hela livet. Och medicinerna kostar olika mycket. Två gånger om året gör man sedan en revidering av planerna, budgetarna och nyckeltalen. Allt med noggranna förklaringar till avvikelser och analyser av förändringar.

Just nu börjar det närma sig månadsslut, och vi fasar nog alla lite inför rapporteringen som sker efter att all data har samlats ihop. För ingen av oss vill egentligen sitta vid skrivbordet och skriva, analysera och dokumentera – de flesta av oss vill spendera tid i klinikerna. Icke desto mindre inser vi att det är just den här informationen som används för vår planering, för uppföljningar och inte minst för kommunikation och i lobbyaktiviteter. Så det är egentligen bara att bita ihop :).

Besök i kliniken

november 20, 2008

I kliniken sitter en lång smal kvinna lite vid sidan av gruppen och leker med sitt barn som ligger framför henne på cementgolvet tillfälligt täckt av en färgstark sarong. Mamman ser så ung ut. Och så smal. Och barnet framför henne är så litet. Hon kan inte väga mer än 3 kilo. Max! Och jag blir lite förvånad när jag ser att bebisen får plumpynut.

Plumpynut är en slags kaloribomb till söt nötkräm innehållande de näringsämnen man behöver för att gå upp i vikt, vilket ofta används då man inte har tillgång till rätt balans av protein, kolhydrater och fett i sin normala kost. Denna sorts RTUF (Ready to Use Food) kommer i en liten tillförsluten påse med noggranna instruktioner om hur den ska konsumeras. Mammorna får en veckas ranson för barnet, kommer tillbaka på återbesök med de tomma påsarna, barnen vägs och mäts och kurvan registreras, och nya plumpynutpåsar delas ut för kommande vecka.

Den lilla tjejen gör mig dock konfunderad. För enligt våra regler, så får man inte ge den här sortens behandling till barn under sex månader. Jag vänder mig till en av mina medicinska kollegor och frågar lite försynt. Hon ler och tittar med strålande ögon på barnet, och säger:
– Den där lilla var allt bra dålig när hon kom hit för några veckor sedan, jag var tvungen att skicka henne på remiss till sjukhuset där hon har legat fram tills nu. Hon blev utskriven idag. Hon kan knappt ha vägt mer än två kilo. Och hon var då sex månader!

Jag får återigen den där känslan av att vara priviligerad. Jag har en sjumånaders bebis framför mig som väger betydligt mindre än vad jag gjorde som nyfödd!! Men hon kommer förmodligen att klara sig. Och jag är glad över att se lyckan i moderns ansikte när hon tittar på sin dotter.

Jag sitter med på några av konsultationerna men förstår inte mycket av språket, utan får en del översatt för mig. Jag vill inte störa för mycket, så jag smyger istället in och sätter mig i rummet där vi tar hand om omläggningar av sår. Oftast barn med brännskador. En av undersköterskorna lägger försiktigt på en tjock vit kräm på liten killes överarm. Pojken är kanske fyra år, och jag får berättat för mig att han kommit in med 27% brännskador, efter att ha fått kokande olja över sig.

Han kommer med sin far varje vecka och får sina sår omlagda. Med försiktiga fingertoppar lägger hon på insmorda bandageplattor som jag inte vet vad de heter på svenska, lindar sedan torrt bandage runt armen. 4-åringen sitter i sin pappas knä och är helt tyst. Som om han resignerat eller helt enkelt vant sig vid smärtan.

På mina besök i projekten brukar jag oftast spendera tid i våra kliniker och sjukhus. Det är där jag förstår vad vi gör, det är där vi räddar liv och lindrar nöd. De där orden som upprepas så ofta att de nästan förlorar betydelse – men när man ser dem få liv på det här sättet påminns jag om vad jag gör och varför. Jag är en del av en riktigt förbannat bra och handlingskraftig organisation som utför och gör en massa bra saker. Jag behöver den påminnelsen när jag i mitt dagliga liv ibland har lite för många datorer, telefoner och papper runtomkring mig.

Priviligerad!

november 17, 2008

Det är runt 35 grader varmt. När vi kom hit i morse var det som om en effektiv maskin satts igång: var och en visste precis vad de skulle göra. Öppna plåtlådan med medicinerna, förbereda apoteket, börja fylla små påsar med medicin som den gode apotekaren vet kommer att behövas under dagen. Hänga upp vågen i det provisoriska bambu/plasttaket och ta fram mätbrädan för att ta hand om de undernärda barnen. En del av dem nya i programmet, en del av dem på återbesök.

Man tar fram registreringsböckerna och nya journalböcker – de som patienterna får ta med sig hem, och förväntas ta med sig vid nästa besök. Tar fram bandagen och krämerna som behövs för att ta hand om alla de brännskador som kommer till oss.

Det råder en febril aktivitet i cirka 30 minuter, sedan släpps första gruppen patienter in. De med mest allvarliga åkommor – oftast undernärda barn – tas om hand först.

Jag sitter nu och försöker göra mig så osynlig som möjligt, vilket är ganska omöjligt som fräknig blondin i Nepal – men efter ett tag så verkar de ca tjugo kvinnorna med varsitt barn på armen ha vant sig vid mig. De sitter ganska lugnt och väntar på att få sina namn uppropade. De är den första gruppen av väntande patienter som släppts in. Barnen är små. Alldeles för små i mina ögon, även om jag har fått förklarat för mig att barnen här är små när de föds. Ofta väger de inte mer än två till två och ett halvt kilo.

I jämförelse var jag en bamsebebis när jag föddes. I en helt annan del av världen. Det är uppenbart när jag sitter här att jag är så oerhört priviligerad.

På väg till klinikerna!

november 13, 2008

Vi åker efter varandra i en karavan av vita bilar. Alla med varsin flagga, med Läkare Utan Gränsers logga på motorhuven och på sidodörrarna. En Toyota Landcruiser och två Tatas (den indiska varianten av Toyota – jag kom förresten på att om man säger Toyota snabbt så låter det misstänkt likt Tata).

Vi skumpar fram på sandiga, guppiga – ibland håliga – ibland obefintliga – vägar. Kilometermässigt är det inte så långt, men med ständigt mötande lastbilar som tagna från en annan planet och en annan tidsperiod, mötande traktorer, mötande kor, sovande hundar och getter mitt på vägarna, vandrande buskar och vinglande cyklar. Ja – då tar det en timma eller mer.

Jag kanske ska förklara vad vandrande buskar är. Det här är ett jordbruksområde utan alltförmånga maskiner till hjälp vid skörd och transport av densamma. Det blir mycket bärande, och vad jag kan förstå är det av helt naturliga tidsmässiga effektivitetsskäl man försöker bära så mycket som möjligt på en vända. Vilket innebär att vi ofta möter ett par ben (nästan alltid insvepta i sarong eller kjol, inte lika vanligt med byxor är jag rädd) med ett galet högt lass av hö, torkade långa löv eller vass. Därav vandrande buskar.

Jag förstår fortfarande inte hur de överhuvudtaget ser framför sig. Men jag förstår att de måste ha bra balanssinne och superstarka nackmuskler.

Två dagar varje vecka åker det mobila teamet bestående av sköterskor, läkare, apotekare, registrerare, vårdbiträden osv till en av våra mindre kliniker – motsvarande vårdcentraler. Vår andra klinik får tre dagars besök varje vecka.

Vi försöker rekrytera i byarna där vi har kliniker för att slippa åka med så många bilar, men det finns inte så många här ens med en grundläggande utbildning. Fem dagar i veckan är vi i klinikerna och sedan används fredagen för dokumentation och uppföljning av data – och så en dags vila på lördagen.

I vanliga fall brukar de klara sig med två bilar, men eftersom jag snällt frågat på morgonen om det fanns möjlighet för mig att få följa med, och sedan ta en tur till vår andra klinik – så blev det tre bilar. Som tur är har vår logistiker ett ärende till den andra kliniken, vilket gör det hela mer försvarbart. Vi planerar att bygga ett tak för att ge skugga till de väntande patienterna där, och vår logistiker åker dit för att mäta upp hur mycket bambustavar vi behöver, hur mycket plast och förhoppningsvis hitta personal som kan hjälpa oss.

Vi avviker på eftermiddagen för en ytterligare 1 timmas guppig bilfärd till vår andra klinik. Väl där bjuds vi på det chai – traditionellt kryddstarkt te med mjölk och mycket socker – honungs/socker/mjölk/brödbollar för att ytterligare spä på sockerchocken samt samosas och friterade lökplattor. Jag sitter där med mina två logistikerkollegor som förhandlar priser och löner, beräknar takkvadratmetrar och bambuåtgång. Jag mumsar nepalesiska godsaker och får del av en enorm gästfrihet och känner mig som vanligt skyldig. Det borde vara jag som bjuder på något. Inte tvärtom!

Forts Ledig dag i Kathmandu

november 9, 2008

Jag fortsätter min promenad och närmar mig mitt första mål för dagen. Ett café med en vacker lugn innergård. Sätter mig ned, äter en god lunch. Tillåter mig att känna mig som en turist som inte har en aning om gatubarn, politiska konflikter, exploderande och dödliga bomber, kolerautbrott, unga kvinnors framfall och hög barnadödlighet. Håller verkligheten ifrån mig några timmar till med hjälp av bland annat Monica Zetterlund och Aretha Franklin.

 

Vid Patans kända torg (Durbar square) tornar höga tempel upp sig. Det känns som Stortorget i Gamla stan vid juletid, människor överallt, allt är till salu från kashmirsjalar till buddhastatyer i guld. Tibetanska målningar och trämasker. Jag går rätt snabbt därifrån. Kopplar ur musiken och låter mig hamna där jag hamnar eftersom jag helt tappat bort mig, men tänker att så länge jag kan hitta en taxi så är jag trygg eftersom jag vet var mitt tillfälliga hem ligger. Jag låter mig komma bort mig. Det är lördag. Och uppenbarligen allmän tvagningsdag i staden.

 

Nu uppmärksammar jag badande och tvättande människor överallt. I fontänerna, på de halvt fallfärdiga husens terasser, utmed gatan där jag går. Gatorna här är trånga och förmodligen var det så här för 100 år sedan i Gamla Stan i Stockholm. Människor sitter inte inne i sina – vad som ser ut att vara – små hem. De sitter utmed gränderna, pratar, utbyter tomater och cykeldäcksslangar, grytor och bebisar, barnen smäller smällare och jagar bollar, försöker få drakar att flyga mellan skröpliga husfasader och tilltufsade hustak och de, barnen alltså, ser ganska nytvagade ut.

 

Jag känner mig som om jag traskar rakt igenom människors vardagsrum och är inte helt bekväm med det. Tänker att jag förmodligen borde ta vänster här, följer min intuition – vilket jag egentligen vet att jag inte borde – och hamnar på en väg som leder rakt förbi vad som måste vara Herrtvagningsområdet (!). Ok – nu raskar jag faktiskt på mina steg så att det börjar närma sig ett hårt träningspass. Det här är lite för mycket närhet till verkligheten – och jag är nog inte speciellt välkommen.

 

På vägen tillbaka, när jag väl hittar rätt, har kossorna försvunnit. Lördagens eftermiddagstrafik har börjat lugna sig. Jag också. Överskottsenergin är slut, jag sätter mig på terassen som hör till huset där vi har kontor/lägenhet tillika där jag tillbringar större delen av mina dagar. Pustar ut. Tänker att jag nog ska kolla mina mail och se vad som har hänt i våra projekt under dagen. Låter mig åter ikläda mig rollen som landschef och återgå till att hålla ett öga på ”where the action is…”

 

Ledig dag i Kathmandu

november 5, 2008

Jag har överskottsenergi. Oftast. Myror i brallorna. Hyfsat van vid att röra på mig. Och jag brukar ta med mig mina joggingskor när jag reser. För att göra av energin någonstans. Så vad gör man då när man är på uppdrag för Läkare Utan Gränser med oftast begränsade motionsmöjligheter? Jo, man springer runtruntrunt på minröjda landningsbanor eller spelar fotboll i Sudan, man utövar Pilates på ett litet golv i ett hus i Uganda, eller hoppar hopprep i Kenya. Eller man har tur och hittar ett gym (ibland möjligt när man är stationerad i en huvudstad).

 

I Kathmandu hade jag turen att springa på en kollega från ett annat uppdrag, som hade snokat reda på ett gym. Jag hängde på henne dit häromdagen och stod på ett löpband i trettio minuter stirrandes på en planch med en muskulös nepales i 60-kilosklassen. Vad gör man inte för att hålla myrorna i schack? Som tur var hade jag sällskap i öronen av mina vänners röster (i det hyfsat okända göteborgsbandet Les Anges Perdues), vilka gör alldeles utmärkt musik att springa till i hastigheten 10 km i timman. Dessutom är det alltid välkommet att per automatik dämpa en svag kronisk hemlängtan med välkända röster.

 

Ett annat sätt är naturligtvis att promenera. Vilket också är ett bra sätt att också lära känna en stad på. Så på min första helt lediga dag sedan jag kom hit, tog jag av mig min t.f. Landschefsroll för Läkare Utan Gränser och drog istället på mig ett par vandringsvänliga skor, satte på mig mina stora GretaGarbosolglasögon, pluggade i min ipod och gav mig av. Inga stavar, ingen hysterisk takt – men eftersom jag med mina hela 166 cm är längre än de flesta här går jag ändå om mina medtraskare.

 

I en kaotiskt trafikerad stad som Kathmandu är det riskfyllt att gå med musik i öronen, dessutom förlorar man ju en del av stadens stämning genom att stänga ute ljuden. Men samtidigt är det ganska avkopplande att slippa höra idogt tutande. Så jag kompromissade: halva dagen med musik i öronen, halva dagen med Kathmandus gators musik och ljud trummandes och tjutandes i öronen.

 

Så med Mando Diao ”She’s So” i öronen går jag leendes längs med gatorna i Kathmandu – eller egentligen Patan som stadsdelen heter där jag bor. Jag går på den stora vägen som leder mot ”den riktiga huvudstaden”. Jag antar att jag går på motsvarigheten till Hornsgatan i Stockholm. I riktning mot slottet. Det finns inga riktiga trottoarer, vid några tillfällen luktar det misstänkt mycket avlopp – och mycket riktigt, mellan gatan och den 50 cm breda grusgången till trottoar rinner grönfärgat vatten.

 

Jag har min ipod på random, så när jag promenerat en stund med ovan nämnda band, plus lite Sahara Hotnight och en Hiveslåt (för att göra Where the action is-listan hyfsat komplett) hör jag min favoritopera i öronen.

 

Jag ler, och får extra syre – eller kanske är det föroreningar – i lungorna. Glad känner jag mig i alla fall. Jag är på väg att svänga av motsvarigheten till Hornsgatan och gå mot stadsdelens ”Gamla Stan”. Man skulle kanske kunna säga att jag befinner mig på motsvarigheten till Slussen. Jag lyssnar på Händels Lascia chi’o pianga. Och möter på den lilla trottoaren, och när jag tittar ut på gatan ser jag några där också – mitt bland taxibilar, cykeltaxis, motorcyklar och minibussar – kossor. Jag vet inte riktigt vem som ska vika undan. Vad är det egentligen som gäller i Kathmandu: höger eller vänstertrafik? Och för kossor?

 

Lite längre ned på gatan ligger ytterligare två stycken på gatan. Några meter bort vilar sig några hundar. Jag tittar mig om lite efter någon som ser ut som en koägare eller möjligtvis kofösare men ser mest kofångare, som tur är verkar de sistnämnda dock ännu ej fångat någon ko.

 

Surrealistisk blir världen med musik i öronen. Surrealistisk är världen ofta på uppdrag med Läkare Utan Gränser. Med eller utan musik.

Eftersom vi satt upp vår akutinsats snabbt och redan från början är inställda på att finnas där under en kortare tid är det mesta vi gör temporärt. Vi bor på ”Stjärnhotellet” där vi har vårt lilla lager, två laptops på en lång bänk, fläktarna i taket sitter med nöd och näppe fast, småkrypen är mer hemma där än vad vi är, det är runt 35 grader varmt och det är dammigt. Och fuktigt.

Våra tält och bambustavochplastsavdelningar väntar på oss varje morgon tillsammans med patienter som hoppas på att bli botade. En del av dem som kommer till oss har kolerasymptom, men många av dem som kommer har andra symptom och vi har inte alltid möjlighet att bota dem utan ber dem istället kontakta vårdcentralen några minuter bort som drivs av regeringen.

 

Vi börjar sakta inse att det inte kommer att bli ett kolerautbrott i år och vi förbereder oss på att inom några veckor stänga vårt center och lämna över våra tält och förhoppningsvis vår personal till en organisation som kan ta vid där vi slutar.

Det är en kamp som utspelas kontinuerligt: utvecklingsinsatser och humanitära insatser – var går gränsen? När är det inte längre ett uppdrag för Läkare Utan Gränser utan för en annan slags organisation med andra kunskaper, erfarenheter och möjligheter? Att göra det man är bra på, och hålla sig till det är komplicerat när det handlar om människors liv!

 

På kvällen är jag helt slut, efter en middag på hotellets restaurang vilken idag serverade typisk nepalesisk mat bestående av ris, pickles (starkt kryddade färska grönsaker), varm grönsaksröra och linsgryta för hela 8 kronor är det sängen som gäller. Det sista jag ser framför mig innan jag somnar är mina närmsta kollegors glänsande ögon när jag tar fram några kakor mörk choklad, en flaska balsam och en bal toalettpapper (med tanke på toalettvanorna i området är det sistnämna högvaluta) inköpta i huvudstaden Kathmandu. Och hinner tänka innan John Blund fullkomligt däckar mig att man blir väldigt väldigt lättroad när man är ”where the action is”..