”Where the action is..”

oktober 17, 2008

Jag landade i Nepal för tre veckor sedan, och efter en intensiv och givande överlämning från min företrädare och tillika personen som jag ska lämna tillbaka rodret till om drygt två månader, känner jag mig hyfsat bekväm i min nya roll. Ett kort vikariat som landschef för Läkare Utan Gränser under svenska grå höstmånader är ett erbjudande svårt att motstå. Lägg där till ett land mitt i en politisk omvälvande period, översvämningar i ena delen av landet, stort behov av primärvård i andra delar. Lägg ytterligare till en generös arbetsgivare som ger tjänstledig => I’m on my way!

Det är första gången jag är i Nepal och det är mycket att lära sig om kultur, lagar, oskrivna och nedskrivna regler, religion och politik, samhälle, geografi, säkerhetsläget – för att inte tala om hälsoläget i landet. Jag tror att ordet jag söker är ”kontext”.

Det är första gången jag är landschef – tillförordnad sådan om man ska vara korrekt – efter några turer som projektledare och controller, och det är lite skillnad. Jag är inte här för att vara inblandad i varje detalj från latrinplacering i vårt koleracenter till hur vi planerar vilka bilar som förflyttar vår medicinska personal mellan våra kliniker med vilken upprepningsfrekvens. Eller för den delen på vilket sätt vi dagligen behandlar våra patienter. Jag har det övergripande ansvaret för verksamheten Läkare Utan Gränser bedriver i Nepal. Jag behöver vara tillräckligt insatt för att kunna berätta om projekten för nya projektledare, syrror, logistiker och läkare, för andra intressenter. Behöver vara tillräckligt insatt för att kunna hoppa in som projektledare om det behövs, för att analysera, stödja, peppa, coacha, säga nej, besluta, säga ”Go ahead”, samt se till att våra projekt inte tar en alltför hejdlös riktning. Det är en stor skillnad från att vara ”inblandad”. Jag behöver dock veta vad som händer, hålla mig informerad – men samtidigt lämna utrymme för projektledarna – och de medicinska, logistiska och financiella coordinatorerna, sjuksköterskorna, logistikerna och läkarna – att vara ansvariga för sina delar.

Det tog mig en vecka och några tilltrampade tår att förstå det. Speciellt svårt när jag själv arbetat som projektledare och tycker det är superintressant att får vara ”where the action is”. Och nu sitter jag i Kathmandu med ett mer strategiskt och övergripande perspektiv. Jag pratar med andra organisationer, nätverkar, samordnar till viss del när det behövs, är i indirekt kontakt med regering och hälsoministeriet, skriver på planen för 2009 tillsammans med medco, finco och projektledare. Och det övergripande målet för mig och mina tre månader här är att hålla saker och ting flytande. Hantera kriser när de uppstår och genomföra några punkter och prioriteringar tills ordinarie landschef är tillbaka. Det är ett annat slags ansvar än vad jag är van vid. Väldigt utmanande och oerhört intressant – men annorlunda.