Besök i kliniken

november 20, 2008

I kliniken sitter en lång smal kvinna lite vid sidan av gruppen och leker med sitt barn som ligger framför henne på cementgolvet tillfälligt täckt av en färgstark sarong. Mamman ser så ung ut. Och så smal. Och barnet framför henne är så litet. Hon kan inte väga mer än 3 kilo. Max! Och jag blir lite förvånad när jag ser att bebisen får plumpynut.

Plumpynut är en slags kaloribomb till söt nötkräm innehållande de näringsämnen man behöver för att gå upp i vikt, vilket ofta används då man inte har tillgång till rätt balans av protein, kolhydrater och fett i sin normala kost. Denna sorts RTUF (Ready to Use Food) kommer i en liten tillförsluten påse med noggranna instruktioner om hur den ska konsumeras. Mammorna får en veckas ranson för barnet, kommer tillbaka på återbesök med de tomma påsarna, barnen vägs och mäts och kurvan registreras, och nya plumpynutpåsar delas ut för kommande vecka.

Den lilla tjejen gör mig dock konfunderad. För enligt våra regler, så får man inte ge den här sortens behandling till barn under sex månader. Jag vänder mig till en av mina medicinska kollegor och frågar lite försynt. Hon ler och tittar med strålande ögon på barnet, och säger:
– Den där lilla var allt bra dålig när hon kom hit för några veckor sedan, jag var tvungen att skicka henne på remiss till sjukhuset där hon har legat fram tills nu. Hon blev utskriven idag. Hon kan knappt ha vägt mer än två kilo. Och hon var då sex månader!

Jag får återigen den där känslan av att vara priviligerad. Jag har en sjumånaders bebis framför mig som väger betydligt mindre än vad jag gjorde som nyfödd!! Men hon kommer förmodligen att klara sig. Och jag är glad över att se lyckan i moderns ansikte när hon tittar på sin dotter.

Jag sitter med på några av konsultationerna men förstår inte mycket av språket, utan får en del översatt för mig. Jag vill inte störa för mycket, så jag smyger istället in och sätter mig i rummet där vi tar hand om omläggningar av sår. Oftast barn med brännskador. En av undersköterskorna lägger försiktigt på en tjock vit kräm på liten killes överarm. Pojken är kanske fyra år, och jag får berättat för mig att han kommit in med 27% brännskador, efter att ha fått kokande olja över sig.

Han kommer med sin far varje vecka och får sina sår omlagda. Med försiktiga fingertoppar lägger hon på insmorda bandageplattor som jag inte vet vad de heter på svenska, lindar sedan torrt bandage runt armen. 4-åringen sitter i sin pappas knä och är helt tyst. Som om han resignerat eller helt enkelt vant sig vid smärtan.

På mina besök i projekten brukar jag oftast spendera tid i våra kliniker och sjukhus. Det är där jag förstår vad vi gör, det är där vi räddar liv och lindrar nöd. De där orden som upprepas så ofta att de nästan förlorar betydelse – men när man ser dem få liv på det här sättet påminns jag om vad jag gör och varför. Jag är en del av en riktigt förbannat bra och handlingskraftig organisation som utför och gör en massa bra saker. Jag behöver den påminnelsen när jag i mitt dagliga liv ibland har lite för många datorer, telefoner och papper runtomkring mig.