På väg till klinikerna!

november 13, 2008

Vi åker efter varandra i en karavan av vita bilar. Alla med varsin flagga, med Läkare Utan Gränsers logga på motorhuven och på sidodörrarna. En Toyota Landcruiser och två Tatas (den indiska varianten av Toyota – jag kom förresten på att om man säger Toyota snabbt så låter det misstänkt likt Tata).

Vi skumpar fram på sandiga, guppiga – ibland håliga – ibland obefintliga – vägar. Kilometermässigt är det inte så långt, men med ständigt mötande lastbilar som tagna från en annan planet och en annan tidsperiod, mötande traktorer, mötande kor, sovande hundar och getter mitt på vägarna, vandrande buskar och vinglande cyklar. Ja – då tar det en timma eller mer.

Jag kanske ska förklara vad vandrande buskar är. Det här är ett jordbruksområde utan alltförmånga maskiner till hjälp vid skörd och transport av densamma. Det blir mycket bärande, och vad jag kan förstå är det av helt naturliga tidsmässiga effektivitetsskäl man försöker bära så mycket som möjligt på en vända. Vilket innebär att vi ofta möter ett par ben (nästan alltid insvepta i sarong eller kjol, inte lika vanligt med byxor är jag rädd) med ett galet högt lass av hö, torkade långa löv eller vass. Därav vandrande buskar.

Jag förstår fortfarande inte hur de överhuvudtaget ser framför sig. Men jag förstår att de måste ha bra balanssinne och superstarka nackmuskler.

Två dagar varje vecka åker det mobila teamet bestående av sköterskor, läkare, apotekare, registrerare, vårdbiträden osv till en av våra mindre kliniker – motsvarande vårdcentraler. Vår andra klinik får tre dagars besök varje vecka.

Vi försöker rekrytera i byarna där vi har kliniker för att slippa åka med så många bilar, men det finns inte så många här ens med en grundläggande utbildning. Fem dagar i veckan är vi i klinikerna och sedan används fredagen för dokumentation och uppföljning av data – och så en dags vila på lördagen.

I vanliga fall brukar de klara sig med två bilar, men eftersom jag snällt frågat på morgonen om det fanns möjlighet för mig att få följa med, och sedan ta en tur till vår andra klinik – så blev det tre bilar. Som tur är har vår logistiker ett ärende till den andra kliniken, vilket gör det hela mer försvarbart. Vi planerar att bygga ett tak för att ge skugga till de väntande patienterna där, och vår logistiker åker dit för att mäta upp hur mycket bambustavar vi behöver, hur mycket plast och förhoppningsvis hitta personal som kan hjälpa oss.

Vi avviker på eftermiddagen för en ytterligare 1 timmas guppig bilfärd till vår andra klinik. Väl där bjuds vi på det chai – traditionellt kryddstarkt te med mjölk och mycket socker – honungs/socker/mjölk/brödbollar för att ytterligare spä på sockerchocken samt samosas och friterade lökplattor. Jag sitter där med mina två logistikerkollegor som förhandlar priser och löner, beräknar takkvadratmetrar och bambuåtgång. Jag mumsar nepalesiska godsaker och får del av en enorm gästfrihet och känner mig som vanligt skyldig. Det borde vara jag som bjuder på något. Inte tvärtom!

Annons

Forts Ledig dag i Kathmandu

november 9, 2008

Jag fortsätter min promenad och närmar mig mitt första mål för dagen. Ett café med en vacker lugn innergård. Sätter mig ned, äter en god lunch. Tillåter mig att känna mig som en turist som inte har en aning om gatubarn, politiska konflikter, exploderande och dödliga bomber, kolerautbrott, unga kvinnors framfall och hög barnadödlighet. Håller verkligheten ifrån mig några timmar till med hjälp av bland annat Monica Zetterlund och Aretha Franklin.

 

Vid Patans kända torg (Durbar square) tornar höga tempel upp sig. Det känns som Stortorget i Gamla stan vid juletid, människor överallt, allt är till salu från kashmirsjalar till buddhastatyer i guld. Tibetanska målningar och trämasker. Jag går rätt snabbt därifrån. Kopplar ur musiken och låter mig hamna där jag hamnar eftersom jag helt tappat bort mig, men tänker att så länge jag kan hitta en taxi så är jag trygg eftersom jag vet var mitt tillfälliga hem ligger. Jag låter mig komma bort mig. Det är lördag. Och uppenbarligen allmän tvagningsdag i staden.

 

Nu uppmärksammar jag badande och tvättande människor överallt. I fontänerna, på de halvt fallfärdiga husens terasser, utmed gatan där jag går. Gatorna här är trånga och förmodligen var det så här för 100 år sedan i Gamla Stan i Stockholm. Människor sitter inte inne i sina – vad som ser ut att vara – små hem. De sitter utmed gränderna, pratar, utbyter tomater och cykeldäcksslangar, grytor och bebisar, barnen smäller smällare och jagar bollar, försöker få drakar att flyga mellan skröpliga husfasader och tilltufsade hustak och de, barnen alltså, ser ganska nytvagade ut.

 

Jag känner mig som om jag traskar rakt igenom människors vardagsrum och är inte helt bekväm med det. Tänker att jag förmodligen borde ta vänster här, följer min intuition – vilket jag egentligen vet att jag inte borde – och hamnar på en väg som leder rakt förbi vad som måste vara Herrtvagningsområdet (!). Ok – nu raskar jag faktiskt på mina steg så att det börjar närma sig ett hårt träningspass. Det här är lite för mycket närhet till verkligheten – och jag är nog inte speciellt välkommen.

 

På vägen tillbaka, när jag väl hittar rätt, har kossorna försvunnit. Lördagens eftermiddagstrafik har börjat lugna sig. Jag också. Överskottsenergin är slut, jag sätter mig på terassen som hör till huset där vi har kontor/lägenhet tillika där jag tillbringar större delen av mina dagar. Pustar ut. Tänker att jag nog ska kolla mina mail och se vad som har hänt i våra projekt under dagen. Låter mig åter ikläda mig rollen som landschef och återgå till att hålla ett öga på ”where the action is…”

 

Organiserat kaos

oktober 29, 2008

Klockan är 6 på morgonen och om tio minuter ringer klockan för att väcka mig. Vilket uppenbarligen inte är nödvändigt. Tutandet utanför fönstret har redan börjat, och lastbilarna varvar sina motorer. Fläkten surrar i taket och skrämmer bort den fuktiga värmen som redan vid den här tiden på dygnet gör sig påmind. 30 minuter senare står jag utanför ”Stjärnhotellet” där vi bor tillfälligt för en spottstyver, och jag nöjer mig med att säga att vårt boende är ”basic”…

 

Jag är här för att besöka vårt koleracenter som vi just öppnat för att behandla de vars hem svämmats över av vatten efter att en damm brustit. Sydöstra delen av Nepal är drabbat, och stora delar av norra Indien. När vi kom hit för några veckor sidan möttes vi av 25,000 flyktingar som alla förlorat sina hem i översvämningen, sittandes på en väg utan några ägodelar.

 

Nu: organiserat kaos, människor boendes i bambustavstält med blå preseningar i långa rader. Jag går ronden med vår underbart kloke och tålmodige läkare. Han förklarar vikten av att kliva i byttan fylld med klorvatten innan vi går in i de provisoriska avdelningarna (också de av bambu och plast), förklarar hur koleran är oerhört dödlig om den inte behandlas. Hur snabbt den kan smitta, speciellt i flyktingläger. Förklarar lugnt för sköterskan hur hon ska krossa tabletten med lite vatten för att göra det lättare för 3-åringen framför oss att svälja medicinen. Vätska droppar sakta in i den lilla flickans lilla ven på den lilla handen som provisoriskt stabiliserats med en bit kartong. Hon ligger med slutna ögon på sin mammas arm, till synes omedveten om oss runtomkring.

 

En av städerskorna kommer in ”på avdelningen” och sprejar med klorvattenlösning på golvet, ett ständigt krig mot flugor och kolerabakterier utspelar sig dygnet runt i vårt center.

 

Jag spenderar eftermiddagen med en av våra nepalesiska sköterskor som jobbar i ett av de mobila team som åker runt i flyktinglägren för att leta upp kolerapatienter och föra dem till vårt behandlingstält. Hon är 22 år och frågar mig en massa saker om Sverige som jag skäms över att jag inte kan. Vad har vi för nationalsport? Nationalblomma? Nationaldjur? Hur stort är landet? Finns det några berg? Hon är den mest strålande och sprudlande och nyfikna kvinna man förmodligen kan hitta i ett flyktingläger i sydöstra Nepal.

 

Vi går där, hoppar mellan avföringshögarna (från människor och djur) och jag frågar varför latrinerna som står uppradade inte används. Får till svar att: ”De är inte vana vid sånt. De har alltid gått ut i fälten.” Och jag inser att jag under en och en halvtimmas bilfärd samma morgon faktiskt sett ovanligt många rumpor utmed vägen; helt ogenerat utför människor sina behov. Och jag funderar över våra låsta toalettdörrar på hemmaplan.

 

Jag funderar lite på hur jag själv skulle reagerat om någon talat om för mig att nejnej, du ska inte sitta på en toalett så här och absolut inte låsa dörren om dig: gå ut och sätt dig på fältet härutanför istället. Och inser att beteenden och vanor inte är så lätta att förändra. Inte för att man inte ska försöka, speciellt som det är av viktiga hälsoskäl. Men ändå.. Skulle jag lyssna? Även på den mest rationella förklaring? Väl medveten om min egen envishet?

”Where the action is..”

oktober 17, 2008

Jag landade i Nepal för tre veckor sedan, och efter en intensiv och givande överlämning från min företrädare och tillika personen som jag ska lämna tillbaka rodret till om drygt två månader, känner jag mig hyfsat bekväm i min nya roll. Ett kort vikariat som landschef för Läkare Utan Gränser under svenska grå höstmånader är ett erbjudande svårt att motstå. Lägg där till ett land mitt i en politisk omvälvande period, översvämningar i ena delen av landet, stort behov av primärvård i andra delar. Lägg ytterligare till en generös arbetsgivare som ger tjänstledig => I’m on my way!

Det är första gången jag är i Nepal och det är mycket att lära sig om kultur, lagar, oskrivna och nedskrivna regler, religion och politik, samhälle, geografi, säkerhetsläget – för att inte tala om hälsoläget i landet. Jag tror att ordet jag söker är ”kontext”.

Det är första gången jag är landschef – tillförordnad sådan om man ska vara korrekt – efter några turer som projektledare och controller, och det är lite skillnad. Jag är inte här för att vara inblandad i varje detalj från latrinplacering i vårt koleracenter till hur vi planerar vilka bilar som förflyttar vår medicinska personal mellan våra kliniker med vilken upprepningsfrekvens. Eller för den delen på vilket sätt vi dagligen behandlar våra patienter. Jag har det övergripande ansvaret för verksamheten Läkare Utan Gränser bedriver i Nepal. Jag behöver vara tillräckligt insatt för att kunna berätta om projekten för nya projektledare, syrror, logistiker och läkare, för andra intressenter. Behöver vara tillräckligt insatt för att kunna hoppa in som projektledare om det behövs, för att analysera, stödja, peppa, coacha, säga nej, besluta, säga ”Go ahead”, samt se till att våra projekt inte tar en alltför hejdlös riktning. Det är en stor skillnad från att vara ”inblandad”. Jag behöver dock veta vad som händer, hålla mig informerad – men samtidigt lämna utrymme för projektledarna – och de medicinska, logistiska och financiella coordinatorerna, sjuksköterskorna, logistikerna och läkarna – att vara ansvariga för sina delar.

Det tog mig en vecka och några tilltrampade tår att förstå det. Speciellt svårt när jag själv arbetat som projektledare och tycker det är superintressant att får vara ”where the action is”. Och nu sitter jag i Kathmandu med ett mer strategiskt och övergripande perspektiv. Jag pratar med andra organisationer, nätverkar, samordnar till viss del när det behövs, är i indirekt kontakt med regering och hälsoministeriet, skriver på planen för 2009 tillsammans med medco, finco och projektledare. Och det övergripande målet för mig och mina tre månader här är att hålla saker och ting flytande. Hantera kriser när de uppstår och genomföra några punkter och prioriteringar tills ordinarie landschef är tillbaka. Det är ett annat slags ansvar än vad jag är van vid. Väldigt utmanande och oerhört intressant – men annorlunda.