Ledig dag i Kathmandu

november 5, 2008

Jag har överskottsenergi. Oftast. Myror i brallorna. Hyfsat van vid att röra på mig. Och jag brukar ta med mig mina joggingskor när jag reser. För att göra av energin någonstans. Så vad gör man då när man är på uppdrag för Läkare Utan Gränser med oftast begränsade motionsmöjligheter? Jo, man springer runtruntrunt på minröjda landningsbanor eller spelar fotboll i Sudan, man utövar Pilates på ett litet golv i ett hus i Uganda, eller hoppar hopprep i Kenya. Eller man har tur och hittar ett gym (ibland möjligt när man är stationerad i en huvudstad).

 

I Kathmandu hade jag turen att springa på en kollega från ett annat uppdrag, som hade snokat reda på ett gym. Jag hängde på henne dit häromdagen och stod på ett löpband i trettio minuter stirrandes på en planch med en muskulös nepales i 60-kilosklassen. Vad gör man inte för att hålla myrorna i schack? Som tur var hade jag sällskap i öronen av mina vänners röster (i det hyfsat okända göteborgsbandet Les Anges Perdues), vilka gör alldeles utmärkt musik att springa till i hastigheten 10 km i timman. Dessutom är det alltid välkommet att per automatik dämpa en svag kronisk hemlängtan med välkända röster.

 

Ett annat sätt är naturligtvis att promenera. Vilket också är ett bra sätt att också lära känna en stad på. Så på min första helt lediga dag sedan jag kom hit, tog jag av mig min t.f. Landschefsroll för Läkare Utan Gränser och drog istället på mig ett par vandringsvänliga skor, satte på mig mina stora GretaGarbosolglasögon, pluggade i min ipod och gav mig av. Inga stavar, ingen hysterisk takt – men eftersom jag med mina hela 166 cm är längre än de flesta här går jag ändå om mina medtraskare.

 

I en kaotiskt trafikerad stad som Kathmandu är det riskfyllt att gå med musik i öronen, dessutom förlorar man ju en del av stadens stämning genom att stänga ute ljuden. Men samtidigt är det ganska avkopplande att slippa höra idogt tutande. Så jag kompromissade: halva dagen med musik i öronen, halva dagen med Kathmandus gators musik och ljud trummandes och tjutandes i öronen.

 

Så med Mando Diao ”She’s So” i öronen går jag leendes längs med gatorna i Kathmandu – eller egentligen Patan som stadsdelen heter där jag bor. Jag går på den stora vägen som leder mot ”den riktiga huvudstaden”. Jag antar att jag går på motsvarigheten till Hornsgatan i Stockholm. I riktning mot slottet. Det finns inga riktiga trottoarer, vid några tillfällen luktar det misstänkt mycket avlopp – och mycket riktigt, mellan gatan och den 50 cm breda grusgången till trottoar rinner grönfärgat vatten.

 

Jag har min ipod på random, så när jag promenerat en stund med ovan nämnda band, plus lite Sahara Hotnight och en Hiveslåt (för att göra Where the action is-listan hyfsat komplett) hör jag min favoritopera i öronen.

 

Jag ler, och får extra syre – eller kanske är det föroreningar – i lungorna. Glad känner jag mig i alla fall. Jag är på väg att svänga av motsvarigheten till Hornsgatan och gå mot stadsdelens ”Gamla Stan”. Man skulle kanske kunna säga att jag befinner mig på motsvarigheten till Slussen. Jag lyssnar på Händels Lascia chi’o pianga. Och möter på den lilla trottoaren, och när jag tittar ut på gatan ser jag några där också – mitt bland taxibilar, cykeltaxis, motorcyklar och minibussar – kossor. Jag vet inte riktigt vem som ska vika undan. Vad är det egentligen som gäller i Kathmandu: höger eller vänstertrafik? Och för kossor?

 

Lite längre ned på gatan ligger ytterligare två stycken på gatan. Några meter bort vilar sig några hundar. Jag tittar mig om lite efter någon som ser ut som en koägare eller möjligtvis kofösare men ser mest kofångare, som tur är verkar de sistnämnda dock ännu ej fångat någon ko.

 

Surrealistisk blir världen med musik i öronen. Surrealistisk är världen ofta på uppdrag med Läkare Utan Gränser. Med eller utan musik.

Annons