På väg till klinikerna!

november 13, 2008

Vi åker efter varandra i en karavan av vita bilar. Alla med varsin flagga, med Läkare Utan Gränsers logga på motorhuven och på sidodörrarna. En Toyota Landcruiser och två Tatas (den indiska varianten av Toyota – jag kom förresten på att om man säger Toyota snabbt så låter det misstänkt likt Tata).

Vi skumpar fram på sandiga, guppiga – ibland håliga – ibland obefintliga – vägar. Kilometermässigt är det inte så långt, men med ständigt mötande lastbilar som tagna från en annan planet och en annan tidsperiod, mötande traktorer, mötande kor, sovande hundar och getter mitt på vägarna, vandrande buskar och vinglande cyklar. Ja – då tar det en timma eller mer.

Jag kanske ska förklara vad vandrande buskar är. Det här är ett jordbruksområde utan alltförmånga maskiner till hjälp vid skörd och transport av densamma. Det blir mycket bärande, och vad jag kan förstå är det av helt naturliga tidsmässiga effektivitetsskäl man försöker bära så mycket som möjligt på en vända. Vilket innebär att vi ofta möter ett par ben (nästan alltid insvepta i sarong eller kjol, inte lika vanligt med byxor är jag rädd) med ett galet högt lass av hö, torkade långa löv eller vass. Därav vandrande buskar.

Jag förstår fortfarande inte hur de överhuvudtaget ser framför sig. Men jag förstår att de måste ha bra balanssinne och superstarka nackmuskler.

Två dagar varje vecka åker det mobila teamet bestående av sköterskor, läkare, apotekare, registrerare, vårdbiträden osv till en av våra mindre kliniker – motsvarande vårdcentraler. Vår andra klinik får tre dagars besök varje vecka.

Vi försöker rekrytera i byarna där vi har kliniker för att slippa åka med så många bilar, men det finns inte så många här ens med en grundläggande utbildning. Fem dagar i veckan är vi i klinikerna och sedan används fredagen för dokumentation och uppföljning av data – och så en dags vila på lördagen.

I vanliga fall brukar de klara sig med två bilar, men eftersom jag snällt frågat på morgonen om det fanns möjlighet för mig att få följa med, och sedan ta en tur till vår andra klinik – så blev det tre bilar. Som tur är har vår logistiker ett ärende till den andra kliniken, vilket gör det hela mer försvarbart. Vi planerar att bygga ett tak för att ge skugga till de väntande patienterna där, och vår logistiker åker dit för att mäta upp hur mycket bambustavar vi behöver, hur mycket plast och förhoppningsvis hitta personal som kan hjälpa oss.

Vi avviker på eftermiddagen för en ytterligare 1 timmas guppig bilfärd till vår andra klinik. Väl där bjuds vi på det chai – traditionellt kryddstarkt te med mjölk och mycket socker – honungs/socker/mjölk/brödbollar för att ytterligare spä på sockerchocken samt samosas och friterade lökplattor. Jag sitter där med mina två logistikerkollegor som förhandlar priser och löner, beräknar takkvadratmetrar och bambuåtgång. Jag mumsar nepalesiska godsaker och får del av en enorm gästfrihet och känner mig som vanligt skyldig. Det borde vara jag som bjuder på något. Inte tvärtom!